Johan Norberg

Flitiga aktörer kan tillsammans skapa något stort

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Colourbox

KOLUMNISTER

Till slut tittar solen fram igen. Fåglarna sjunger och träden går smygande i blom. Livet återvänder, och så även insekterna. I helgen surrade ett bi förbi, och någon sade ”var rädd om dem, det finns inte många kvar”. Jag nickade instämmande, för jag mindes uppståndelsen kring plötslig bidöd.

För drygt tio år sedan märkte amerikaner att den bidöd som sker varje vinter var mycket högre än vanligt – nästan en tredjedel dog. Mest oroväckande var att många honungsbin plötsligt, utan förvarning, övergav sina kupor och försvann. Snart rapporterades liknande fenomen i Europa.

Det kunde bli katastrof. Som många varnade är honung bara en biprodukt (ja, de flesta använde det skämtet också), binas viktigaste funktion är att pollinera. Du minns det från barndomens samtal om ”blommor och bin”: När bin letar föda på växterna för de pollen från en blommas ståndare till en annans pistill, vilket ger frukt och nya, små bebisblommor. Var tredje tugga vi tar sägs vara beroende av pollinering på något sätt.

Utan bin skulle en central del av livsmedelsförsörjningen kollapsa. Medierna skrev hotfullt om en tyst vår utan bin och spekulerade vilt om att det kunde bero på genetiskt modifierade grödor eller mobiltelefoner, som påstods slå ut binas navigationsförmåga. Stater tog fram nationella handlingsplaner.

Det brådskade. Om en tredjedel av något försvinner varje år är det snart nästan helt borta. Så döm om min förvåning när jag nu studerar statistiken och ser att USA i dag har mer än tio procent fler bisamhällen än 2005 – innan bidöden först observerades. Trenden i Europa är likartad, och enligt FN:s livsmedelsorganisation FAO har världen i dag 15 miljoner fler bikupor än 2005.

Trots att vi ännu inte förstått problemet ordentligt – många forskare misstänker någon slags blandning av parasiter, bekämpningsmedel och undernäring – har vi börjat se lösningen. Den kom inte från statliga planer ovanifrån, utan från uppfinningsrika biodlare som förändrade sitt beteende när omständigheter och priser (till exempel på honung) förändrades.

USA har sedan hundra år kommersiella biodlare som far landet runt och hyr ut sina bin till de grödor som behöver dem just då – från mandel i Kalifornien till äpplen i New York. Efter sommaren för de kuporna söderut så de kan övervintra i varmare klimat. Dessa biodlare har ett akut intresse av artens fortlevnad och experimenterar ständigt för bättre lösningar. Exempelvis delar de ofta upp ett välmående bisamhälle i två nya, genom att ge hälften av bina en ny, befruktad bidrottning som kan köpas för 20 dollar från en uppfödare som specialiserar sig på såna. Då en drottning kan lägga 2 000 ägg om dagen växer den nya kolonin snabbt.

Faran är inte över och vilda bin fortsätter att dö, på grund av förlorad biologisk mångfald. Eftersom människan inte föder upp dem är det svårare att lösa. Men det finns idéer även där, som Bee Urbans projekt ”Blommor för bin” som etablerar bifodergröda på icke-produktiv åkermark, och förra veckan fick UNDP:s innovationspris.

Hundratusentals flitiga aktörer använder alltså sin lokala kunskap och anpassningsförmåga till att tillsammans skapa något väldigt stort. Ungefär som bisamhället.


Inte så flitiga…

  • ”Flitig som ett bi” sa man för att de jobbar när man ser dem. Men många bin är rätt lata i kupan. Drönarna jobbar bara ett par timmar om dagen, och tar ledigt så fort vädret är dåligt.

…men dansanta

  • Det bästa med bin är att deras språk är baserat på dans. För att visa vägen till nektar dansar biet i mönster av en åtta för de andra. Vinkeln anger riktning och hastigheten anger avståndet.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN