Tack för underhållningen, Svenska Akademien

Foto: Andreas Bardell / AFTONBLADET
KOLUMNISTER

”Fnurra och låghet får man alltid räkna på där pengar eller kärlek stryka fram. Det luktar lite vargpäls om människolivet. Därför behöver det ofta vädras.”
1935 publicerade Harry Martinson den självbiografiska romanen Nässlorna blomma, fjorton år senare blev han invald i Svenska Akademien. Han fick omsider erfara både fnurra och låghet när han 1974 tilldelades Nobelpriset i litteratur tillsammans med Eyvind Johnson, trots att de båda satt på varsin stol. Martinson repade sig aldrig efter den massiva kritiken som följde. 1978 tog han sitt liv.

Vi firar i dag två veckor sedan Svenska Akademiens senaste kris bröt ut då tre ledamöter tackade för sig. Allvaret i situationen har knappast undgått någon. Det förefaller som om nästan alla – från kulturredaktörer till kvällstidningsläsare – känner bedrövelse över att se landets mest kända institution skaka i sina grundvalar.
Det är förstås förståeligt ur ett rent patriotiskt perspektiv; vad ska hända med Nobelpriset, med Sverigebilden, med Litteraturen? 
Men det börjar också bli dags att framföra ett genuint tack för underhållningen. Vi bevittnar trots allt det mest engagerande kammarspel som den svenska noblessen har bjudit på på årtionden och då är jag inte en gnutta ironisk.
Som intrig betraktat har den allt: Makt, ära och historiska privilegier står på spel. Ett uppenbart dysfunktionellt äktenskap utgör själva navet i berättelsen. Missförhållandena har varit kända, men tystnad tycks ha tjänat alla inblandades syften. När De Aderton till slut tvingas ut i dagsljuset hänger de furiöst ut varandra till högstbjudande. Gamla vänskaper sätts ur spel, nya allianser smids, veritabla utröstningar verkställs. Ett par högmodiga kvinnor som tycks ha utmanat konventionerna offras förstås på vägen. Så sker alltid i de klassiska verken.

Det är när allmänheten kliver in i handlingen som den börjar röra sig mot en enklare fars, en sorts populär commedia dell’arte där åskådarna intar rollen som den lite trögtänkte Harlekin.
I stället för att storma börshuset och dra hela parnassen inför giljotinen identifierar massan vår tids mest ikoniska förebild, Den Starka Kvinnan, och sluter upp bakom Ständiga Sekreteraren. Pöbeln, politikerna och pressen vet egentligen inte mer än att hon tvingats avgå och avsiktligt tagit med sig den svikna hustrun i fallet, men någon måste man ju heja på i hockey.
I dödläget som följer finns däremot inga vinnare, vem ska lösa detta status quo? Just när hoppet tycks vara ute kliver Kungen – REX EX MACHINA – in och löser upp knutarna!
Hade Gustav III inte älskat detta drama så säg.

Svenska Akademien har länge varit ett pikant undantag av historisk flärd i Sverige. Det enda, tillsammans med kungahuset, som den socialdemokratiska ordningen inte brytt sig om att göra upp med. Privilegierna har vi accepterat utifrån idén att bildning tillsammans med reproducerandet av gamla ritualer är garant för någon sorts förhöjda moraliska ideal.
När fönstren till Börshuset till slut ställts upp på vid gavel luktar det istället vargpäls i hela Gamla stan. Vi kommer att behöva vädra ännu i några veckor, kanske väntar fler avhopp innan dramat är över.
Man brukar säga att ett land behöver knappt trettio år för att bearbeta nationella tragedier. Lagom till julhelgen 2050 ska väl SVT kunna knåpa ihop en miniserie över Svenska Akademien kris. Fast snyggast vore förstås om Dramaten hann före.


Händelseutvecklingen kring Svenska Akademien följer just nu ett tempo som är svårt att hålla jämna steg med. Inte minst när deadline för kolumn infaller vid lunchtid på torsdagen. Undertecknad ber därför om förståelse för eventuella obsoleta observationer.

ARTIKELN HANDLAR OM