Mejla

Lena Mellin

Lena Mellin: Hon har helt tappat omdömet

Man undrar vad som rörde sig i Marianne Samuelssons hjärna när hon skickade iväg uttalandet om att hon var offer för en komplott.

Ett märkligare meddelande från en landshövding har sannolikt aldrig formulerats.

Hela historien om bråket på länsstyrelsen på Gotland är märklig. En nitisk tjänsteman åker ut för att kolla ett strandskydds-ärende, hittar en trettio år gammal tennisbana och några månader senare får landshövdingen sparken för att hon saknar omdöme.

Det skulle kunna vara intrigen i en roman. Men det är det inte. Det har hänt nu, i Sverige.

Den dramatiska upplösningen kom i går eftermiddag. Marianne Samuelsson, landshövding i Visby sedan fem år tillbaka, kände sig kränkt sedan medarbetare spelat in vad hon sagt på ett möte om företagaren Max Hansson. Hans byggnationer och anläggningar skulle behandlas med silkesvantar eftersom han är storföretagare på ön.

Att känna sig kränkt är en mänsklig rättighet. Men när Marianne Samuelsson skickade iväg sitt uttalande till TT i går eftermiddag gick hon över gränsen.

Hon verkar nästan lite galen. ”Jag är lockad i en fälla”.

Hon förefaller ha förläst sig på kioskdeckare. ”Det är primärt mina handlingar, och inte vad som sagts i denna ”set-up” (komplott), som ska bedömas.”

Hon visar prov på riktigt dåligt ledarskap. Enligt egen utsago har hon fallit offer för ”en illojal medarbetare med en egen politisk agenda”. Att offentligt skylla på sina underställda gör inte en chef.

Marianne Samuelsson visar kort sagt prov på mycket dåligt omdöme.

Därför gjorde biträdande finansminister Mats Odell (KD) det enda rätta när han sent i går eftermiddag, efter TT-uttalandet, gav Marianne Samuelsson sparken som landshövding.

Hon ska givetvis inte ha ett chefsjobb. Inte på en statlig myndighet, inte på ett privat företag, inte i en kommunal förvaltning.

Marianne Samuelsson landar dock ganska mjukt. I likhet med andra höga statschefer är hennes anställningstrygghet mycket god. Det dryga året fram till pensioneringen tillbringas på elefantkyrkogården på regeringskansliet.

Där sitter generaldirektörer, landshövdingar och ambassadörer som för tillfälligt inte kan placeras på något bättre jobb. I bästa fall får de något utredningsuppdrag, i sämsta fall något som mest liknar en bisyssla.

När det gäller Marianne Samuelsson hoppas man faktiskt på det senare.

avLena Mellin

ARTIKELN HANDLAR OM