Gör inte Metoo-männen till martyrer

KOLUMNISTER

Jag var inbjuden till en lunch med franska jämställdhetsministern Marlène Schiappa i veckan och Metoo-rörelsen kom snabbt upp på bordet.

– Vi har inte er typ av avgångskultur här, konstaterade Schiappa när hon fick de senaste månadernas händelser i Sverige återberättade.

Visserligen har ett par offentliga personer i Frankrike fått lämna sina uppdrag efter anklagelser om sexuella trakasserier under hösten, då främst för övergrepp som är brottsrubricerade.

Men den stora majoriteten kvinnliga vittnesmål på sociala medier har skett med förövarna anonymiserade.
Metoo har rönt stor uppmärksamhet ändå. Skillnaden mot Sverige, och för all del USA, är att den inte i samma grad surfat fram på kända mäns namn. Debatten har i högre grad handlat om sexuella trakasserier på arbetsplatser och öppen gata. Det har pratats om våldtäktskultur och allmänt machobeteende i ett självbildskrisande Frankrike där mannens rätt att förföra varit nästintill statsreligion.

Metoo hade givetvis aldrig fått samma enorma genomslag i Sverige om vi inte haft några folkkära måltavlor med extra hög fallhöjd. Skandalen blir bättre när tv-mysgubbar som Lasse Kronér, Ingvar Oldsberg och Martin Timell dras fram på allmänhetens giljotin. Här är det förstås hög tid att presentera sitt oreserverade stöd till de kvinnor som vågat prata: Både Kronér och Timell har varit föremål för polisiära utredningar och de båda har tillstått att de uppträtt olämpligt.

Men åter till sakfrågan: Är AVGÅ ALLA undantagslöst rätt metod att ta till?

Det finns en uppenbar lockelse i att lokalisera enskilda män och bestraffa dem med omedelbar uppsägning. För ansvariga chefer blir det ett sätt att visa på konkreta åtgärder (och själva undgå samma öde). För allmänheten blir det en sorts kollektiv katarsis där det onda förutsätts försvinna med utrensningen.

Från utsidan ser avgångarna i Metoo:s kölvatten också mer än lovligt godtyckliga ut, men det finns ett mönster: Bland de män som tvingats bort från sina uppdrag har en överväldigande majoritet tidigt namngivits eller själva brutit anonymiseringen i media.

Fotbollsbasen Bosse Karlsson lämnade sitt uppdrag på dagen, då en (1) kvinna berättade om närmanden och olämpliga kommentarer för över tjugo år sedan.

Kvar på jobbet är däremot den profilerade kvällstidningsreportern som skickade sex-sms till kvinnliga politiska tjänstemän, men vars namn aldrig offentliggjorts, liksom tv-chefen som återkommande utsatt kvinnliga anställda för ”oacceptabelt beteende” enligt bolagets egen utredning.

Och kanske är det i längden den rätta vägen att gå, så länge det inte råder misstanke om brott.

För det finns också något både poetiskt rättvist och djupt tillfredsställande när män som gått över gränsen skamsna tvingas gå tillbaka till jobbet, se kollegorna i ögonen, be om ursäkt och lova bättring. Det är vad all rehabilitering i grunden bygger på. 

Det finns också en annan uppenbar fallgrop med uppsägningarna i Metoo:s namn. Vi riskerar att göra en rad svenska kända män som förlorat anseende och inkomst över en natt till martyrer.

Och detta är egentligen min största invändning mot den svenska avgångskulturen.

Jag vill behålla privilegiet att slippa tycka synd om Metoo-männen.


  • Min kollega Robert Laul har skrivit en mycket läsvärd bok om missbruk, övertramp och botgöring. ”Alkisbarn” är en sorts ”Svinalängorna” med fotboll som fond, en självbiografi om vuxna som sviker, jakten på bekräftelse och ansvarsbördan när alkoholen suddar ut alla gränser.

#MeToo - detta har hänt 00:41
ARTIKELN HANDLAR OM

MeToo