Mamma visste – en snygg inslagning är värd respekt

KOLUMNISTER

Jaha, så var julklappsutdelningen över för den här gången. Kvar finns bara omslagspapper och tomma förpackningar i stora högar.

Det brukar alltid göra lite ont i mig, just det där paketöppnandet. Särskilt om det är barn inblandade. Dom är så hänsynslösa i sin iver att fortast möjligt forcera det irriterande filter som skiljer dem från deras drömmars leksak.

Det är inte den vårdslösa hanteringen av papperet som sådant som får mig mollstämd. Papperet kan inte känna smärta. Men jag lider inombords när jag ser omsorgsfullt – i vissa fall kärleksfullt – inslagna paket behandlas som skräp.

Jag har det från mamma. Hon är likadan. Med nästan vetenskaplig precision närmar hon sig ett paket. Försöker knyta upp presentsnöret i stället för att klippa. Pillar försiktigt loss eventuell tejp. Viker sakta upp varje flik och bannemej om hon inte lägger papperet i knät och liksom plattar till det innan hon inser att vi andra tittar konstigt på henne.

Alla utom jag. För jag är likadan.

Det handlar om respekt för hantverket. Konsten att göra ett snyggt paket. Det enda paket värt namnet, när allt kommer omkring.

Snygga paket kan förhöja värdet av ett mediokert innehåll, samtidigt som den allra finaste gåva devalveras av ett fult omslag.

Förr i tiden hade minsta butik anställda som med otvungen fingerfärdighet slog in de mest förtjusande paket. Det är en yrkesskicklighet som är närmast utdöd, med undantag för vissa rejält exklusiva butiker.

I realiteten får vi göra jobbet själva. Vid inslagningsdisken. Det är där som juletidens ångestsvett är som fränast genom dunjackor och ulstrar. Men det är också julhandelns finaste mötesplats.

Jag får plats mellan en skäggprydd herre med prinskorvsfingrar och en yngre kvinna med god doft. Herren grymtar. Hans händer är inte gjorda för detta. Dessutom är den snåla butikens papper så tunt att det spricker vid minsta beröring.

Herren klipper och klistrar. Vi utbyter klagovisor. Jävla papper. Tejpen är slut. Saxen sitter fast.

Med naturlig fallenhet och årslång erfarenhet av butiksarbete lyckas jag åstadkomma ett hyggligt resultat. Inklusive krullning och nästan perfekt mönsterpassning.

Vad fint det blir, säger doftkvinnan. Jag tror först att hon vill driva gäck med en klumpig karl, men när våra blickar möts inser jag att hon faktiskt menar varje ord. Sen önskar hon god jul och lämnar mig med ett leende som nästan får benen att vika sig.

ARTIKELN HANDLAR OM