40 år efter affären – så skulle dagens IB-skandal se ut

Jan Guillou

Foto: Ragnhild Haarstad/FLT-PICA
Peter Bratts och Jan Guillous avslöjande av IB-affären 1973 väckte starka känslor.

Fyrtioårsjubileet av IB-affären passerade just i relativ stillhet. Det är inte så konstigt. Det samhällsmaskineri av ­politik och medier som tillverkar vår samtidshistoria har sakta men grundligt förvandlat IB-affären till en relativ bagatell som bara ­handlade om åsiktsregistrering. Och den statlige angivaren Gunnar ­Ekberg, som begick terrorbrott för att kunna rapportera om terrorbrott, anlitas i dag som seriös föreläsare, som om han alls icke var den sannolikt mest överbevisade lögnaren i svensk statsförvaltnings historia. IB-affären har alltså blivit obegriplighet. Jag ska därför begå ett litet tankeexperiment. Så här skulle ­skandalen ha sett ut nu i vår samtid:

Vänstersossetidningen Arena levererade för en månad sedan en serie fantastiska anklagelser mot rege­ringen Reinfeldt. Tidningen påstod att Moderaterna i samverkan med den militära underrättelsetjänsten byggt upp en parallell säkerhetstjänst som var lika stor som Säpo, men så hemlig att dess existens var okänd till och med i riksdagens försvarsutskott.

Den hemliga spionorganisationen TK (”Terrorkontoret”) organiserade alla former av avlyssning som finns i den moderna repertoaren för att kontrollera något tiotusental ­mus­limer. Vid sidan av den enorma avlyssningsapparaten höll man i gång ett nät av femtusen betalda angivare. TK höll sig också med hemliga ­interna domstolar där man på grundval av avlyssning och agent­angiverier dömde och lands­förvisade misstänkta. Och det ­senare är förklaringen till hundratals mystiska försvinnanden inom landets muslimska minoritet. Något som för­klarats med att framför allt unga män lämnar landet i hemlighet för att ansluta sig till al-Qaida.

Inget dåligt journalistiskt av­slöjande, som synes.

Försvarsminister Karin Enström gick ut med en total dementi av allt som stått att läsa i Arena. Dessutom förklarade hon att de två reportrarna var kända terroranhängare.

Dagens Nyheter och Expressen ­kunde därefter avslöja att de två sossereportrarna var betalda av en ­saudisk bank som enligt terror­experten Magnus Ranstorp hade kända kopplingar till al-Qaida. ­Reportrarna var utländska agenter som var ute för att skada Sverige, men ingenting av det de skrivit var sant. Hela den borgerliga pressen slöt som en man upp kring försvarsministerns avfärdande.

Men så kom ännu ett nummer av Arena ut. Och i detta nummer fanns all dokumentation som saknats i det första numret. Här paraderade rader av porträtt på de olika cheferna inom TK, deras hemliga kontor av­slöjades över hela landet, dokument visade hur de i samverkan med ­amerikanska och ryska spion­organisationer skeppat misstänkta kors och tvärs. Alla regeringens ­dementier slogs alltså i spillror.

Nu uttalade sig statsminister Reinfeldt för första gången. I ­Sve­riges riksdag fördömde han särskilt Arenas reporter Suhonen som en terrorist ”likgiltig för människoliv, en våldets och nävrättens före­språkare, en demokratins fiende med vilken ingen kompromiss är möjlig” (citatet är autentiskt, men är Olof Palmes). Därefter offentliggjorde riksdagens försvarsutskott rapporter från angivaren Gunnar Ekberg som infiltrerat Arenas ­redaktion. Enligt de ekbergska ­rapporterna hade Suhonen långt gångna planer på ett välorganiserat sprängattentat mot synagogan i Stockholm och planerade också att, i samverkan med den ­nazistiska organisationen Nationaldemo­kraterna, överfalla den judiska ­Hillelskolan för att med auto­matvapen döda alla skolbarnen. Avslöjandena fick ett enormt utrymme i medierna. De bomb­liberala ledar­sidorna gick ­bananer.

Följaktligen jub­lade alla dessa opinionsmakare när de två reportrarna från Arena greps med hänvisning till terroristlagarna, man bara förundrades över att det inte skett tidigare.

Statsminister Reinfeldt höll ett nytt tal där han kraftfullt förenade två till ­synes ofören­liga ståndpunkter. Å ena sidan hade allt som stått i Arena varit bluff, hjärnspöken författade av två ­extremt demokrati­hatande reportrar som förläst sig på ­indianböcker och ­dåliga agent­romaner. Å andra sidan hade deras uppsåt ­varit att allvarligt skada Sverige och bereda marken för islamistisk terrorism.

Han fick omedelbart stöd från sverigedemokraterna, center­partisterna och folkpartisterna, ­liksom självklart kristdemokraterna. Vänsterpartiet blev det enda partiet i riksdagen som förhöll sig öppet ­kritiskt. Social­demokraterna var djupt splittrade. Å ena sidan måste man bekämpa terror­ismen med alla medel, ­hävdade Stefan Löfven, å andra ­sidan var det olyckligt att så kraftfullt beskära pressfriheten.

När reportrarna på Arena dömdes i en hemlig rättegång var det bara DN och Expressen som detaljerat kunde redogöra för den överväldigande bevisningen mot de två journalisterna, som dömdes till tio år för terrorism.

Ungefär så. Förstår ni nu hur det var?

Hela den borger­liga pressen slöt som en man upp kring försvars­ministerns ­avfärdande

För övrigt anser jag att ...

… ordvalet när det gäller att beskriva det amerikanska koncentrationslägret Guantánamo blir allt konstigare. DN kör med ”fångläger”, ”läger”, ”fängelse” eller ”anläggning”. SvD med ”lägret”, ”militära fånglägret”, eller ”fängelset”. ”Anläggningen” Buchenwald?

... politikernas maskhållning när de lovar att fixa all arbetslöshet är ­beundransvärd. Man kan nästan få ­intrycket att de tror på vad de själva ­säger. Vill de verkligen ändra på huvud­regeln att hålla alla lönekostnader nere? Skulle inte tro det.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM