Moralpanik är det sista vi behöver

Publicerad:
Uppdaterad:

Åsa och jag delade bostad i Piteå i slutet av 70-talet. Eller rättare sagt jag fick bo hos Åsa, för henne var det ordning på. Hon hade hus, utbildning och jobb. När hon tröttnade på att ha mig som inneboende så såg hon till att jag fick hyra hennes gamla lägenhet i huset intill.

Idag är Åsa gift, bor i stor villa och har tre barn. I snart 25 år har hon jobbat med barn - faktiskt med de svåraste barnen: de utsatta, sjuka, utvecklingsstörda.
Vi borde passa oss otroligt noga för att bli rasistpoliser

Åsas man är nordisk invandrare. Det gör att hennes barn i statistiken också räknas som invandrare, precis som min egen äldsta dotter, som har utomeuropeisk far.

Åsas föräldrar är döda, men hon har nära kontakt med sin styvfar. Han är från Sydamerika, och idag är han omgift med en kvinna från Asien.

Åsa bor i en av Sveriges mest invandrartäta kommuner. I sitt jobb på en skola träffar hon många invandrarbarn. Att tro att Åsa är rasist är så dumt att alla klockor stannar. Ändå känner hon att samhället pekar finger åt henne och påstår just det.

Detta har nämligen hänt:

I somras blev Åsas 15-årige son överfallen och misshandlad av ett gäng invandrarungdomar på en parkeringsplats. Några vittnen som till slut grep in har berättat för polisen att gänget bestod av minst tio unga killar. Misshandeln pågick oavbrutet i en kvart och bestod, förutom sparkar och slag mot ben, bål och huvud, också av en oavbruten skur av glåpord. "Jävla svennehora" var det vanligaste.

Åsas son fick förstås föras till sjukhus efter misshandeln, bland annat för blödningar och frakturer. Efteråt kunde han peka ut flera av dem som överfallit honom i en skolkatalog.

Polisen underrättades, och sedan gjorde Åsa något mycket modigt och ovanligt.

Hon ringde upp en av pojkarna som överfallit hennes son och pratade både med hans mamma och med honom själv.

Hon berättade om de skador hennes pojke fått.

- Ni hade kunnat slå ihjäl min grabb, sa hon med sin lugna röst när hon återberättade samtalet för mig - rösten hon använt på trasiga barn i 25 år. Om min son dött, vad tror du hade hänt med dig då?

Pojken satt tyst, länge, sedan svarade han:

- Jag vill inte sitta på kåken.

- Nej, sa Åsa, det förstår jag. Men ibland får man ta konsekvenserna av sitt handlande. När man gjort något dumt får man stå för det. Man kan lära sig av sånt också. Men du kan inte fortsätta att slå andra killar på det sätt som du gjorde med min grabb.

Då sa plötsligt pojken i luren:

- Kan du hjälpa mig?

- Du har rätt, sa Åsa, du behöver hjälp. Men jag måste stå upp för min grabb nu. Ta kontakt med kuratorn på din skola.

De fortsatte att tala en lång stund, och till slut sa killen:

- Kan inte du ringa till mig någon mer gång?

Sedan satte sig Åsa och skrev en insändare till sin lokaltidning.

"Invandrarföräldrar", skrev hon, "var är ni?"

I tio år har Åsa varit en aktiv mamma, det kan vi som känner henne intyga. Hockeyn, innebandyn, basketen, ridningen, klassresorna, you name it. Åsa har varit där.

Nu skrev hon till sin lokaltidning:

"Kom ut, invandrarföräldrar, och möt era barns verklighet! Kom med oss och stadsvandra! Kom till skolorna, till föräldramötena, till hockeyrinkarna, till sporthallarna!"

Men vad hände? Insändaren kom naturligtvis inte in. Den föll på rasistkvoten.

Bara för att se om det var formuleringskonsten det var fel på skrev Åsa en insändare till, denna gång om sophanteringen i kommunen. Den fick nästan hela sidan, med stor bild.

Åsa känner sig tystad, frustrerad och kränkt. Hennes historia får mig att fundera över folkpartiets valframgångar och Leijonborgs integrationsutspel.

Min enda slutsats är att vi borde passa oss otroligt noga för att bli rasistpoliser. Det sista vi behöver är en moralpanik där vi ser nazister i varje buske. Då känner vi snart inte igen de riktiga nasse-äcklen.

Naturligtvis måste vi kunna ställa krav på samhället, men kom igen: Vi måste väl ändå kunna ställa lite krav på oss själva också - och på varandra.

Oavsett härkomst.

Liza Marklund

Publicerad: