I fräckaste laget att kalla oss som jagades, hotet mot demokrati

KOLUMNISTER

Mytbildningen om 1968 frodas, pysslas om och bevattnas nu praktiskt taget dagligen i våra medier. I televisionen framträder expert efter expert och lägger ut texten om hur Sverige dominerades av en antidemokratisk vänster. Experternas gemensamma nämnare är i huvudsak att de inte var med själva och vi som var med blir av någon för mig obegriplig anledning inte tillfrågade.

Särskilt absurd blir den allt aggressivare historieskrivningen från höger i ett otal hyllningstexter till den nyligen bortgångne folkpartisten Per Ahlmark. Rekord därvidlag uppnådde Dagens Nyheters ledarsida den 14 juni:

”Gud skapade … Per Ahlmark för att han skulle leda motståndet mot det kommunistpräglade åsiktsförtryck som härskade från början av 1970-talet till en bra bit in på 1990-talet – det närmaste Sverige varit en främmande ockupation sedan Stockholms blodbad.”

Det kan synas som en väl drastisk beskrivning av det vänsterförtryck som skulle ha plågat Sverige i mer än tjugo år. Men ledarskribenten förtydligar: ”… många av dem som styrde landet och dominerade fakulteter, kultur och debatt var likgiltiga till demokratin och satte primitiva kampideologier högre än elementära rättigheter.”

Det svenska tillståndet var således mörkare än på 400 år och farligare än exempelvis andra världskriget hade varit. Men till nationens frälsning inskred då en viss folkpartist i skinande rustning, tröstar DN:s ledarskribent. Ty:

”Det var i detta mörker av enfald och rättrogenhet som Per Ahlmark uträttade sitt egentliga livsverk.”

Livsverket skulle således ha bestått i att praktiskt taget egenhändigt ha nedlagt och dödat vänsterdraken, denna den största fara som drabbat oss i hela vår historia. 60-talsvänstern var värre än spanska sjukan, krig, svält, rysk ockupation och förlusten av Finland?

1 av 2 | Foto: Per Groth/TT
Den aggressiva historieskrivningen från höger blir särskilt absurd i ett otal hyllningstexter till den nyligen bortgånge folkpartisten Per Ahlmark.

Märkligast är kanske tanken att detta ohyggliga vänsterförtryck skulle ha härskat ännu på 1980-talet, en epok som präglades av högervridning under parollen ”satsa på dig själv” och att borgerligheten kunde mobilisera 100 000 demonstranter i kamp mot löntagarfonderna.

Det finns alltså skäl att påminna om vissa grundfakta. I riksdagsvalet 1968 fick det av Moskvakommunism anstuckna VPK 3 procent och alternativvänstern 0,4 procent. I valet 1973 fick VPK 5,3 procent och KPML-r 0,14 procent. Stockholms blodbad II kan inte vid den tiden ha framstått som ett överhängande hot för svenska folket.

Så vari bestod det fruktansvärda vänsterförtrycket? Någon vänstermakt fanns ju inte utanför socialdemokratin. Det handlade om något helt annat, nämligen Vietnamkriget, den största förbrytelsen mot folkrätten sen andra världskriget, ett i television var dag -förevisat folkmord. I andra hand handlade det om befrielsekrigen i de afrikanska kolonierna, kampen mot fascistregimerna i Europa, apartheid i södra Afrika och senare mot militärdiktaturerna i Latinamerika. Världen var svartvitt enkel att förstå, åtminstone för den unga generationen i Sverige. För den av kalla kriget starkt präglade borgerligheten var det svårare. Också Tage Erlander och hans socialdemokratiska generationskamrater fick för sig att man var ”kommunist” om man demonstrerade mot Vietnamkriget. Social-demokratin och borgerligheten förlorade den debatten, men som straff bussade man säkerhetspolisen och IB på oss i föreställningen att det var ett hot mot demokratin att vara mot krig och förtryck. Borgerligheten instämde. Per Ahlmark hörde också till dem som till en början ”satsade på fel häst”, som han uttryckte det, när det gäller Vietnamkriget.

Det var självklart en hård motsättning som också var mycket känslostark, därför att den snarare var av moralisk än politisk karaktär. I dagens värld skulle det som ideologi räcka med att vara kristdemokrat för att vara mot folkmord. Men då sågs det av den politiska makten som ett hot mot demokratin.

När vietnameserna överraskande vann kriget mot USA 1975 började det starka vänsterengagemanget klinga av. Fascistdiktaturerna i Europa föll en efter en, de portugisiska kolonierna befriades, apartheidsystemet i södra Afrika kollapsade, liksom militärdiktaturerna i Latinamerika. Inte ens DN:s ledarskribenter skulle kunna hävda att detta var Per Ahlmarks förtjänst. Lika lite som kampen mot fascism och folkmord skapade ett galet kvartssekel, som blev Per Ahlmarks ständiga slagord.

Själv blev han därefter Sveriges ivrigaste och mest bombastiska förespråkare för kriget mot Irak 1991 och 2004. Båda gångerna för att han ”visste” att Irak var i besittning av kärnvapen och utgjorde ett hot mot hela världen. I denna galenskap var han förvisso inte ensam bland västvärldens politiker, bara en medlöpare.

Segraren skriver förvisso historia. Dagens segrare är 40 procent höger och nationalistisk extremhöger och 20 procent före detta socialdemokrati som dominerar vår politik. Det är ändå i fräckaste laget att påstå att vi som ständigt bötfälldes och i enstaka fall dömdes till fängelse för yttrandefrihetsbrott och jagades av den politiska polisen för våra åsikters skull var hotet mot demokrati och yttrandefrihet.

ARTIKELN HANDLAR OM