Plötsligt var vi ett land fullt av sadister

1 av 2 | Foto: THINKSTOCK
Fransmännens syn på Sverige krockar med bilden som visas i ”Midnattsol”.
KOLUMNISTER

Jag stod i en kö till en nattklubb i London hösten 2000 och alla var fulla eller höga eller både och, när en kille frågade varifrån jag kom. Sverige, jaha. ”Det är ni som ’the good guys’ medan vi andra bara förstör” konstaterade min nyfunna kövän lite lagom blaserat.

Jag var nitton och hade just flyttat hemifrån och det var första gången jag konfronterades med technomusik, syntetiska droger och bilden av Sverige utomlands.

Jag har senare massor med gånger fått stå till svars för ganska många idéer om landet som inte är Schweiz, men typ. Oftast har det varit positivt: En rättsstat utan skönhetsfläckar, den perfekta civilisationen, ett progressivt hörn för humanistiska värderingar och jättehöga skatter.


Häromdagen bestämde jag mig för att ge fransmannen i mitt liv lite bättre insyn i mitt hemland, någonting utöver Ikea, Zlatan och den svenska synden (de två förstnämnda var han bekant med sedan länge, den tredje kom, så att säga, med mig).

Det var dags att ta itu med populärkulturen med hjälp av två serier på fransk tv.

”Bron”, om dansk-svenska lustmord i Öresundsregionen, har blivit en hit också i Frankrike, där samtliga säsonger finns tillgängliga. ”Midnattssol”, en fransk-svensk samproduktion med spelplats Kiruna, har också tagits emot med viss entusiasm.

De är vad de är; två underhållande och samtidigt rätt intetsägande krimserier, sådana som man ser på för att göra något, för att få vardagen att gå. Eller, som i mitt fall, som en nybörjarstudie av sitt hemland. 

Det tog ett tag innan jag insåg mitt misstag. Då var fransmannen redan djupt involverad i den autistiska kvinnliga polischefen Saga Noréns jakt på dansk-svenska seriemördare i metallic-filter.

Efter att också ha plöjt ”Midnattssol”, en berättelse om ond bråd död, rasism mot ursprungsbefolkning och revanschlystna samer, var tongångarna i soffan nya.

Vi var plötsligt ett land av galna paragrafryttare, sadister och förtryckare.

Jag försökte nyansera Sverige-bilden (samt skylla ifrån mig det som gick på danskarna). Men den var rubbad i grundvalarna.


I veckan kom så Donald Trump lite oväntat till undsättning. USA:s president hade möjligen själv överdoserat svenska krim-serier i kombination med Fox News – ett blandmissbruk så allvarligt som något – när han buntade ihop Sverige med Europas mest terrorplågade hörn och skyllde det på flyktingarna. Uttalandet fick oavsett vilket motsatt effekt och i Paris lugnade tongångarna ned sig. När Trump hävdar något är det ju i regel tvärtom, så Sverige kanske inte var så livsfarligt ändå.

Och låt oss vara uppriktiga en stund: Veckans uppståndelse kring Donald Trumps Sverige–fokus rör sig max till hälften om äkta indignation. Resten handlar om att vi blir smickrade så fort någon från den stora världen säger något, vad som helst, om vårt rätt perifera land i norr.


Fakta

Det dödliga våldet i Sverige har minskat kontinuerligt ­sedan 1990. Däremot har det dödliga våldet med skjut­vapen ökat från ett snitt på 4 personer om året till preliminärt 28 stycken 2015, det ­senaste året med tillgänglig statistik. Enligt Brottsförebyggande rådet, Brå, tyder väldigt lite på att ökningen har någon koppling till det ökande antalet asylsökande i Sverige de senaste åren.

Fiktion

Just nu ligger ingen svensk deckare på den amerikanska topplistan, men väl Fredrik Backmans ”A man called Ove” (”En man som heter Ove”) om en oväntad vänskap mellan svensk surgubbe och en iransk invandrartjej. Den ­senaste svenska krimroman att toppa bästsäljarlistan i USA är den fjärde Millennium-boken ”Det som ­inte dödar oss”, av ­David Lagercrantz.

ARTIKELN HANDLAR OM

Sverige

Serier

Frankrike