Mejla

Frida Söderlund

Damfotbollen är efterfrågad och värdig

KOLUMNISTER

– Nej, vi visar inte damfotboll alls.

Jag stirrar på henne. Hon säger det ledigt och lätt, som att det är självklart att en sportbar i Stockholm, i det här fallet O’Learys på Storgatan, inte visar kvinnor som spelar fotboll.

Det vankas kvartsfinal i fotbolls-VM för damer, en match som Sverige några timmar senare kommer att vinna, men restaurangen visar inte framgång så länge den inte tillhör män.

Det är inte det hon säger, men det är likväl det orden också betyder.

Jag och min bästa vän vet inte riktigt vad vi ska svara, vi blir så ställda av situationen, så jag harsplar ur mig ett ”va, nähä, weird” och sedan lämnar vi restaurangen. Utanför tittar min bästa vän på mig och säger:

– Vänta, vad hände precis?

Ja, vad hände precis?

 

När jag tweetar om händelsen under lördagen, bara minuter efter att vi lämnat sportbaren samma kväll, börjar snabbt en diskussion med två läger.

Så som det alltid gör, när det gäller kvinnor och sport. Eller kvinnor, överlag, men det verkar finnas en extra triggerpunkt hos väldigt många när det gäller kvinnors rätt att utöva sport.

För en rätt är det, sport tillhör inte ett kön eller en viss typ av människor oavsett vad strukturer säger. Men väldigt ofta verkar män tycka att kvinnor behöver deras godkännande eller intresse för att få utöva saker. Låt mig säga det om någon behöver höra det: det är inte sant någonstans.

Och sedan hamnade diskussionen här: jag måste väl förstå att det kostar pengar? Flera tusentals kronor kostar det att visa en VM-match i fotboll! Och det är ju så ”himla svårt” att få utdelning för vad det kostar att visa en dammatch.

Ja, såklart.

Det går inte att tjäna pengar på ett utbud om det inte existerar. Det är en rimlig och enkel logik. Har du inte varan kan du inte få pengarna för den.

Inte heller kan du få kunderna.

Men det här handlar om mer än VM-kostnader och pengar. Det handlar om synen på damfotboll eller kvinnlig idrott överhuvudtaget. Som något som kan, och borde, väljas bort.

Jag får ett DM på Instagram av en ung tjej som varit på ett O’Learys med sin mamma och insett att inredningen – den som består av hundratals bilder från olika sportsammanhang – bara består av... ja, ni förstår nog nu.

Män.

”Inte en enda kvinnlig idrottare fanns med på väggarna. Efter ett noggrant sökande insåg vi att vi kunde hitta 15 kvinnor på bilderna. De var fans, fruar eller publik. Inte en enda idrottare” skriver hon.

 

När vi tillslut, med hjälp av Sportbladets guidande artikel över ställen som visar matchen, hittar vi en sportbar är stämningen elektrisk. Det är Sverigehattar på sällskapet till höger och högljutt hos dem bakom.

När Sverige sedan vinner är det som att taket lyfter.

Alla bord är upptagna. Baren är full. Om vi ska prata om utbud och efterfrågan så talar väl det, om något, sitt tydliga språk.

Men, den viktiga detaljen här, handlar om mer än årets VM och kvartsfinalen.

Det är att servitören på den första baren säger: ”Vi visar inte damfotboll alls”.

Alls.

Det betyder att i fotbollssammanhang väljer sportbaren att bara visa män. Att bara göra en sida av sporten värdefull för publiken och sedan handlar diskussionen på sociala medier om dyra rättigheter och ”inget intresse som genererar pengar tillbaka”.

Men där var vi, kunderna. De betalande gästerna.

Och där var dem, ett svenskt fotbollsslag som tog sig till semifinal i fotbolls-VM. Vars framgång drar in miljoner till svensk fotboll.

Och det här med intresse? En halv miljon följer Sportbladets liverapportering under matchen.

Så berätta gärna argumenten igen hur det är rimligt att damfotboll ”inte visas alls”.

Jag tror inte att de håller.

Av: 

Frida Söderlund

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Fotbolls-VM

Damlandslaget i fotboll

O'Learys