Ta en bulle – annars är du sjuk i huvudet

Foto: Stefan Mattsson

”Jag vill inte ha sött, jag tycker inte om smaken. Jag vill hellre ha sallad.”

Det låter som en icke särskilt trovärdig karaktär i Solsidan. En person mer hatad än Ove.

Tacka nej till en bulle, vilken idiot.

Det är jag.

Jag äter ruccola direkt ur påsen. Skölja är för nybörjare.

Jag rullar stora blad av isberg och äter som en inbillad kolastång av vatten och krisp.

En gång när jag kom hem från en fest så satte jag mig på köksgolvet och åt ett salladshuvud som vore det ett äpple. Ett par kilometer bort stod det normala folket och beställde räksallad och pommes frites och kebabtallrik som de sköljde ner med Coca-Cola.

Jag vet inte hur det blev så här. Jag älskade ju socker.

 

Som barn bodde jag på en bondgård. Ingen kiosk, inget Ica, inga möjligheter.

Ville jag ha sött så fick jag joxa ihop det själv. Och det gjorde jag. Rumsvarmt smör med socker att gaffla ihop och sedan äta med sked. Smält smör, socker och havregryn. Chokladbollar.

Hemmagjord daim, knäck i mitten av maj.

Drömmen om att bo nära en godisaffär, att som vuxen bli framgångsrik entreprenör i kioskbranschen, det vill säga: bo i en.

Som femtonåring lämnade jag hemmet och flyttade till Godislandet.

Marabou schweizernöt istället för skollunch. Ett halvt kilo lösgodis bara till mig. Allt tog slut på en kväll. Jag åt så länge det fanns något kvar. Som en labrador.

Tanken på den där påsen med blandat surt och minst femton bitar vingummi kunde ta mig genom dagen.

Ge mig en sur colanapp att lägga direkt mot ögonvitan. Sån var jag.

 

Och nu.

Nu köper jag bladspenat på påse och äter framför teven medan de andra äter creamcheesechips och Dumle.

Tycker ni att jag har byggt upp tillräckligt inför den oväntade vändningen?

För nu kommer det.

Utfallet.

Mot det satans fikat.

Jag tycker att sommaren kan vara trevlig, med vackra kvällar på altanen och bad på Ölands östra sida.

Men de där bullarna och kakorna.

En gång om dagen, alla måste fika, annars är man otrevlig samt sjuk i huvudet.

Man är en social oförmåga, en fördärvare av trivsamheten.

Äntligen är sommaren över, ingen krusar med en sockerkaka.

 

Det är onsdag och kylig skolmorgon.

Jag njuter mitt kaffe, starkt som lut, bara kaffe, punkt slut.

Morgonekot berättar att björnjakten är hetsig. Att jägare använder illegala åtlar, som innebär att man utan tillåtelse lägger ut foder på en plats för att locka dit djuren.

Jag ser framför mig hur jägarna smyger omkring i nattskogen och sprider ut styckbitar av kanin.

Men jag har fel.

Jägarna använder bullar för att locka bytet.

Jag dricker upp mitt kaffe, känner mig ensam.

Inte ens björnen i skogen är intresserad av blåbärsriset.

Björnen vill ha en kaka till.

Jag måste hitta en ny planet.

Drömland: Jag lyssnar på morgonnyheterna och går och lägger mig igen, somnar om, sover sött, drömmer om den gamla verkligheten.

Grönland: När jag vaknar så vaknar jag i en värld där den fria världen inte ställer in ett besök eftersom han inte får köpa den bit av världen han pekar på.

avMalin Wollin

ARTIKELN HANDLAR OM

Socker

Kaffe