Coronakrisens paradox kan bli att vi kommer närmre varandra

Av: Helle Klein

Publicerad:
Uppdaterad:
Helle Klein, präst och chefredaktör på Dagens Arbete. Har tidigare varit politisk chefredaktör på Aftonbladet.
Foto: Adam Daver
Helle Klein, präst och chefredaktör på Dagens Arbete. Har tidigare varit politisk chefredaktör på Aftonbladet.

”Jag vill betona att det är ett förbud”, säger socialminister Lena Hallengren med eftertryck vid presskonferensen där regeringen meddelar att besöksförbud numera råder på landets alla äldreboende. Staten inför alltså förbud mot att hälsa på gamla mormor. Man får nypa sig i armen för att förstå att detta inte är en mardröm utan självaste verkligheten våren 2020. För varje dag som går tycks tillvaron alltmer absurd. Ändå måste vi försöka stå ut.

Coronaviruset prövar inte bara vår fysiska hälsa utan också vår existentiella. Det som hör till det djupast mänskliga, att vara tillsammans med nära och kära i kristider, är nu detsamma som bristande folkvett. I stället ska social distans och isolering råda.

– Det är det finaste du kan göra för ditt land, säger statsministern.

Och visst, de allra flesta av oss håller med. Vi gör vad vi kan för att dämpa smittspridningen. Vi reser inte, vi som kan arbetar hemma, vi skyddar riskgrupperna, vi håller avstånd. vi tvättar händerna titt som tätt.

Men det är en ångestriden solidaritet vi uppmanas till.

”Min gamle far har fått svår cancer och jag har ingen möjlighet att hälsa på honom på äldreboendet”, berättar en kollega.

”Min syster låg döende på sjukhuset och jag fick inte vara vid hennes sida”, skriver en vän i ett mejl.

Alla brottas vi nu med ångesten inför döden men också inför det faktum att vi kan komma att få ta farväl av nära och kära på distans. Jag tänker på min mor som vårdades på ett demensboende i Stockholm för tre år sedan. Personalen ringde och bad mig komma. Vi satt där, min bror, min far och jag och höll henne i handen och smekte henne på kinden när hon tog sina sista andetag. Det blev ett vackert minne som hjälpte i sorgen efter förlusten.

När min äldre bror blev mycket sjuk i somras hann jag aldrig ner till Skåne och besöka honom förrän han var död. Jag fick då bearbeta sorgen i minnet av när vi senast sågs. Det gick det med. Jag visste att hans fru var där och att barnen turades om att besöka honom in i det sista. Han dog i sitt hem.

Nu är en annan tid. Nu är det förbjudet att besöka de sjuka på sjukhus och äldreboenden. Att som anhörig brottas med vetskapen att den jag älskar kommer att få vara svårt sjuk ja kanske dö i ensamhet är oerhört tungt att bära. Vanmaktskänslan är svåruthärdlig för oss som är vana vid att själva bestämma.

En liten gnutta tröst kan vara att vi inte är ensamma i denna ångest. Vi delar den med alla och hela världen. Vi måste försöka se på oss själva och andra med barmhärtighet. Vi kan inte döma oss själva för att vi inte var där när vår älskade dog. Vi får ha förtröstan i att det kanske trots allt är viktigare för de efterlevande än för den döende med det fysiska mötet i livets slutskede.

Vårdpersonalen gör allt för att döden ska bli smärtfri och värdig. Vi får nu höra om hur intensivvårdssköterskor springer med Ipads till de sjuka för att anhöriga ska kunna ta ett sista farväl via videosamtal. Det är storartat men kommer nog inte att hålla i längden.

Kanske får vi istället tänka att vi är där med hela vår själ, i våra tankar och för somliga av oss i bön. Vi får minnas mötet med den älskade innan det relationella sattes på undantag. Framförallt får vi försöka hjälpa varandra att stå ut. Det är ett samhälleligt och existentiellt undantagstillstånd.

Är det någon gång vi behöver dela vår sorg, vår rädsla och vanmakt är det nu. Men också hoppet om att livet trots allt går vidare. Kanske kan Coronakrisens paradox bli att vi kommer närmre varandra och vi får vara både starka och sköra. Om än på distans.

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN