Kan bli värre kaos än efter Saddam Husseins fall
Med amerikanska krigsfartyg på väg och folklig ilska på gatorna är den iranska regimens dagar räknade.
Frågan är vad som kommer sedan?
En armada amerikanska krigsfartyg bryter havsytan på väg till Mellanöstern.
Än en gång mullrar krigsbasunerna.
Ingen vet hur många som dödats under de landsomfattande protesterna som blivit de blodigaste hittills. Obekräftade uppgifter talar om 30 000 döda.
Oddsen är låga att regimen kommer att falla, på något sätt, någon gång.
Frågan är bara vad som kommer att hända då.
Här är några tänkbara scenarier.
Säkerhetsapparaten tar makten
Den oantastliga ledaren ayatolla Khamenei störtas eller tvingas fly med sin familj. De andra mullorna i ledarposition likaså. Den politiska eliten som under alla år kontrollerats av de religiösa, aningen flyr eller ställer sig på den väpnade säkerhetsapparatens sida i ett försök att klamra sig fast vid makten och slippa fängslas. Alternativet kan både leda till en militärstat eller i förlängningen öppna för reformer eller demokrati.
Maktvakuum uppstår
När smekmånaden är över och glädjeyran lagt sig efter regimens fall kommer farorna. Om ingen självklar eller enande kraft lyfts fram löper Iran samma risk som grannlandet Irak eller Libyen.
När Saddam Hussein störtades i Irak föll landet ned i en avgrund av instabilitet och våld. Ett sekteriskt inbördeskrig och maktkamper krävde tiotusentals liv. Terrorgrupper uppstod av fröerna som förtryck odlade.
Även Libyen kastades in i laglöshet och kaos efter diktatorn Khadaffis död.
I Iran skulle ett maktvakuum kunna leda till än värre dramatik. Det skulle riskera att orsaka stora flyktingströmmar som kan påverka grannländer som Irak och Turkiet men också Europa. Ett maktvakuum skulle också öka risken för större interna strider, inte minst i gränsområdena där förtryckta grupper som kurder och balucher skulle kräva ökat självbestämmande. Det skulle också kunna innebära att nya våldsamma grupper bildas, som i inbördeskrigets Syrien eller Libyen. Oron för att Irans vapen skulle hamna i fel händer skulle vara stor.
I varken Libyen eller Irak fanns en plan för ”dagen efter”. Hittills har vi ännu inte sett någon konkret plan för ett Iran efter regimen, såvida inte…
Pahlavidynastin återvänder
Kronprinsen Reza Pahlavi har lyfts fram som en tänkbar enande kraft. Han själv och hans anhängare har lobbat hårt under den senaste månadens protester och hans namn har hörts bland demonstranter. Kanske är det kronprinsen USA har i åtanke som tänkbar interimslösning om man väljer att med våld slå ut den militära, religiösa och politiska makten. Pahlavi har upprepade gånger sagt att han vill lägga grunden för demokrati och leda landet tills allmänna val kan hållas.
Han har stöd och det tycks ha vuxit, frågan är hur stort det är och om det räcker.
Om USA väljer att installera kronprinsen kommer de sannolikt också att behöva särskilda säkerhetsarrangemang inför hans återkomst till Iran.
Interna reformer
Om de religiösa, militära och politiska makthavarna tvingas bort kan det öppna för reformer från de delar av regimen som finns kvar. De som inte per automatik förknippas med övergrepp och hänsynslöshet. Inom den styrande religiösa eliten finns två huvudströmningar. Reformister och konservativa. Ayatolla Khamenei, hans närmaste och topparna inom revolutionsgardet ingår alla i den konservativa, hårdföra falangen som dominerat Iran under lång tid.
Också reformisterna ställer sig bakom den grundläggande religiösa ideologin, men öppnar samtidigt för en mer moderat version av islam, demokrati och mänskliga rättigheter. De skulle också ha bättre förbindelser med omvärlden. Frågan är om en sådan ”liten” förändring skulle accepteras av familjer som sett sina barns blod spillas på Irans gator.
Oavsett om det blir något av dessa alternativ eller något annat är regimens dagar räknade. För även om övervåldet fått protesterna att avta kan man inte som regim döda sig till popularitet. Folk kommer inte att förlåta, glömma och gå vidare.
Det är svårt att döda en dröm.