Enskilda kan inte rädda klimatet – men vi kan inte fortsätta som nu

Foto: TT
2018 förväntas försäljningen av hemelektronik i världen för första gången spränga biljarddollarvallen.

Jag köpte en luftrenare för fyratusen kronor. En futuristisk gravsten i vit plast. Det var en ångesthandling, en flykt från ett abstrakt hot. Ett svårt liv blir enklare av att något brummar i sovrummets hörn.

Effekten var omedelbar. Maskinen skyddade mig från gifter och partiklar, det blev behagligare att andas, att sova, att slippa vistas i smutsluft.

Efter ett halvår fann jag filtret.

Det kom inte förmonterat utan i en separat påse längst ner i kartongen. Det behövde sättas i för hand för att renaren skulle rena.

Och nu vill jag ta en paus i skrivandet.

Vämjas i fred.

Tänka på annat, på mat och roliga getter, på värdigare stunder.

Men det går ju inte.

Jag lever inte rikt men la en månadshyra på en brumapparat som inte åstadkom annat än att vara vit. Aldrig att jag övervägde att reparera eller returnera. Jag sökte en livräddare och fann ett verkningslöst surr.

Om detta finns inget mer tröstande att säga än att jag inte är ensam.

2018 förväntas försäljningen av hemelektronik i världen för första gången spränga biljarddollarvallen. Trots sommarens värmebölja höll svenskarna uppe sin konsumtion och en särskild ökning märktes på tv-skärmar över 65 tum och mobiler.

All denna hemsläpade teknik borde ge utslag hos Allmänna reklamationsnämnden, fast de rapporterar tvärtom. Nämnden får in fler olösta tvister för varje år, 14 000 besvikna svenskar vände sig dit i fjol, men för elektronik sjönk antalet fall mellan 2016 och 2017 med 16 procent.

Det skulle kunna bero på att prylarna blivit stryktåligare just år 2017, eller att affärerna blivit bättre på att kompensera missnöjda kunder, men jag tvivlar.

Jag tror att vi köper produkterna. Ställer ut dem. Låter dem utföra sitt värv efter bästa förmåga, blippa och sända signaler, utan att vara så ofina att vi reagerar på funktionsfel. Vi är avtrubbade och har tappat entusiasmen, men inte köpvanan, inför mediaenheter och ljudlimpor.

(Får jag gissa har några av er som läser det här inhandlat en ljudlimpa utan att ha hört ordet ljudlimpa och sedan råkat felkoppla ljudlimpan i fråga. Men tycker ändå att tv-ljudet därhemma har förbättrats avsevärt.)

Och här står vi.

Med miljöforskare som påpekar att vi måsta sluta handla för att rädda 1,5-gradersmålet. Med en befolkning som ibland inser stundens allvar och ibland struntar i tråkpratet eftersom det är mellansäsongsrea. Aldrig kan parterna mötas eftersom vi alla, längst in, vid konfrontation, kan skydda oss med ett sista argument:

Det kan inte ligga på den enskilde konsumenten att lösa klimathotet. Det måste vara en kollektiv rörelse – och den stöttar jag!

Vi har ju rätt. Men vi kan inte bara fortsätta som vanligt för det. Innan vi räddar jorden kan vi faktiskt ägna oss åt något bra, som att inte köpfrossa och utarma resurserna ännu mer. Och innan vi är bra kan vi faktiskt göra något hyfsat, som att köpa begagnat eller laga de maskiner vi har hemma. Och innan vi är hyfsade kan vi faktiskt vara halvdana nog att bli rasande på alla värdelösa plåtburkar vi har hemma.

Det är ett första litet steg.

avKristoffer Bergström