Erotiska pioner gör att jag blir upphetsad

Publicerad:
Uppdaterad:

Nu har de första för säsongen kommit till blomsterhandlarna. Pionerna. Först är de hårt knutna. Som mycket små barns händer. Man kan inte riktigt se vad de kommer att få för färg. De är runda små bollar inne bland de stora, mörkt gröna bladen. Sen slår de ut. Eller snarare: en morgon, när man vaknar, så har de slagit ut, och man vet inte om det gick fort som en explosion eller om bladen smög sig ut.

Men nu är de här.

De är rent och klart skära och jag vet ingen färg som är så lätt, så svävande, som de just utslagna pionernas. Det är som att se på ett poem. Eller den rodnande hjältinnan ur en roman för länge sen. Då oskulden och aningslösheten var unga flickors vackraste egenskaper. Mot denna skira ömtåliga skönhet verkar bladen nästan oanständigt livskraftiga. De tränger sig på, de vältrar sig över blommorna i obändig virilitet.

Men de unga skönheterna är förvånansvärt starka. De lyfter triumferande sina huvuden och blir ännu mer lysande. Samtidigt slår de ut bladen lite mer, går från ungflicksstadiet in i sin fulla blomning. Hisnande vackra och mycket medvetna om det. Doften de sänder ut är söt och sövande. Färgen är hela tiden lika ren och fulländad. Kanske är det bladens mörka gröna som ger skimret omkring blommorna. Kontrasten mellan ljus och mörker.

Gradvis blir nu blommorna större, ännu mer utmanande. De riktigt skriker ut: ”Titta på mig då, se så vacker jag är”.

Men redan nästa morgon kan de ha gått över gränsen. Öppnat sig en aning för mycket. Så att man ser att längst inne i det skära är de honungsgula. Bladen börjar se litet slarviga ut. Som en vacker klänning, när den dansat hela natten.

Och nu när blomman avslöjar sin innersta hemlighet, är det som om den skulle tappa all stolthet. Den fläker upp sig för alla som vill se den. Den bjuder ut sig. Blir stor och grov och vulgär. Fortfarande är den ju

vacker. Men desperat, överdrivet. Och var och en kan se att undergången är nära. Pionernas slut är smutsigt och skamlöst. De underbara skära bladen ligger brunfläckiga på marken. I stora, skräpiga drivor, som man sparkar undan med fötterna.

Ingen blomma är som pionen.Ingen annan blomma lever lika intensivt, överdådigt och utmanande. Ingen är så laddad med erotik och öppen sexualitet. Pionerna gör mig andfådd och upphetsad.

Jag vill ha dem i stora bunkar överallt och bli berusad av doften. Jag har skrivit dikter om att jag skulle vilja vara en skär pion. Och våga leva lika storslaget, kompromisslöst och oblygt. Utan rädsla för sönderfallet och döden.

Så kan jag längta till pionerna. Samtidigt som jag naturligtvis är skrämd av dem. För det är just det som jag älskar hos dem. Annat är det med pelargonierna, de som snart kommer att stå på min balkong.

Hos pelargonierna finns ingenting skrämmande. De är strävsamma och anspråkslösa. De är vackra, men de prålar inte. De bjuder inte ut sig. De är inte äventyrliga.

Pelargonierna går aldrig till överdrift. De är lagom. De får inte hysteriska utbrott. De förvandlas inte från kväll till morgon (som pionerna). Man vet var man har dem.

Pelargonier är trygghet.

Så länge de står där och blommar kan ingenting hända mig. När jag ser dem, tror jag att det ska ordna sig ändå. De talar om för mig att bara man är hel och ren så går allt bra för en. Pionerna och jag vet att de ljuger.

Men ibland behöver man höra sånt ändå. Jag skulle vilja vara som en pelargonia. Lika livskraftig, hederlig och trivsam.

Så pendlar mitt liv mellan pionernas våldsamma livslust och pelargonernas försiktighet. Undra på att jag blir trött ibland.

Kerstin Thorvall

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM