Mejla

Anders Westgårdh

Protesten 1968 fick mig att rysa

Publicerad:

Minnet är ju bedrägligt men jag har absolut för mig att det var med morfar som jag såg det. Oftast var det ju tillsammans med honom som jag tittade på sport på den tiden.

Året var 1968. Ett år lika laddat som en övertänd självmordsbombare. Det var självklart att något skulle hända.

Redan vid invigningen hade de över hundratusen på läktarna rest sig i tyst solidaritet då Tjeckoslovakiens trupp marscherade in på olympiastadion i Mexico City, mindre än två månader efter den ryska ockupationen.

I USA hade 1968 knappast varit mindre dramatiskt: mordet på ­Martin Luther King följdes av ­mordet på Robert Kennedy medan Vietnamkriget eskalerade till desperat vansinne med massakern i Song My.

Jag var bara tolv år gammal. Lika ung som min morfar varit då han började arbeta. Nu var han 70 år men hade ännu ett långt liv framför sig. Han var arbetets son, jordens salt - och passionerat sport­intresserad. Vi satt i vardagsrummet i huset han byggt, i varsin grå fåtölj nära den lilla svartvita tv-­apparaten där världshistoria utspelades snart sagt varje dag detta säregna år då världen kokade.

Det var självklart att något skulle hända.

Prisutdelningen efter 200-metersfinalen. Guld- och bronsmedal­jörerna Tommie Smith och John Carlos ler inte. När den amerikanska nationalsången spelas höjer de en knuten hand i luften, med varsin svart handske. Hela världen ser de svarta atleternas protest mot diskriminering och rasism i deras eget land.

Jag minns att jag rös. Det är än i dag ett av mitt livs starkaste tv-minnen, och en personlig referenspunkt i diskussionen om idrott och politik. För mig är det en själv­klarhet att inte betrakta idrotten som isolerad från resten av sam­hället. Därför blir jag lika glad varje gång som en utövare vågar tycka - och lika förbluffad av alla som än i dag vill behålla sportens värld i en egen skyddande bubbla, på en egen planet.

OS-pamparna är räddast av alla, och SOK är inget undantag. Det är naturligtvis enklast och skönast så – och bäst för affärerna. Därför kommer eventuella politiska ­markeringar att vara upp till de ­enskilda utövarna.

Emma Green Tregaro ­vågade ta ställning mot den ryska bögpogromen genom att måla naglarna i regn­bågens färger. Ett enkelt men effektivt sätt att ge fingret åt Putins skrämmande politik. Vem i den svenska truppen vid ­vinter-OS i Sotji kommer att ha samma mod? Jag gissar på ingen.

Hur kan vi?

Skrämmande snabbmat,

Mats-Eric Nilsson är matjournalisten som avslöjar livsmedelsbranschens alltmer hänsynslösa fusk med allas vår mat. I dagarna har han granskat innehållet i snabbmaten från de stora kedjorna som McDonalds, Burger King och de andra. Resultatet är beklämmande, bitvis chockerande. Hur i himlens namn kan vi låta dem hålla på?

Mot Skottland

Skotsk whisky.

Jag har varit i England och Wales och Irland många gånger om – men Skottland ligger ännu orört av mina fötter. Musiken och litteraturen och whiskyn och tweeden har jag sedan länge tagit till mitt hjärta, och när vi sitter i soffan och slumptittar på ännu en deckare som far fram över ljunghedarna säger vi samtidigt: ”Nä, det får nog bli Skottland!”. Alla andra resmål framstår plötsligt som onödiga. Vi får se hur det blir.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM