Hemligheten före detta cancersjuka bär på

Vi är tidiga.

Utanför tegelbyggnaden står lungcancerpatienterna i solen och röker morgonens första cigarett. En taxibil väntar på någon som inte kommer, stänger av motorn. Vi går in och väntar.

Återbesöksångesten. Annika har inte sovit alls i natt. Antagligen finns skräcken alltid där, men i tystnad. Jag vet att hon skonar mig. Det är först var fjärde månad, när det där brevet med de blåa bokstäverna landar på hallmattan, som rädslan konkretiseras, aktualiseras.

Mer än ett år har gått sedan operationen. De välmenande frågorna från de som vet, eller får veta: Men du är frisk nu?

Alla canceröverlevares ständiga dilemma: Att betraktas som just överlevare. Och deras mumlande svar: Nja, alltså, det dröjer ju fem år innan man blir friskförklarad. Och inte ens då -

Det är nästan som en hemlighet alla före detta cancersjuka bär på, att det inte är över: Vetskapen om hur vanligt det är att drabbas igen. Och att det oftast är då folk dör, andra gången.

Det finns säkert statistik över det. Jag vet inte, jag bestämde mig redan då för att inte ångestsurfa mer efter cancersiffror. Jag minns en läkare som tröttnade på mina frågor om procentsatser och sa: Det är alltid femtio-femtio, antingen dör man eller så överlever man.

Han hade rätt. Åt helvete med statistiken.

Och jag minns väntrumstystnaden, precis som nu: Tystnaden som låter som när människor håller andan. Avdelningen för gynekologisk cancer. Unga kvinnor i gröna soffor. Omöjligt att avgöra om de är mitt uppe i behandlingen, eller om de likt oss är här för återbesök. Pojkvännerna vid deras sidor, som att se sig själv utifrån: Precis lika rationella, positiva, livrädda. Ingen möter någon annans blick. Alla är upptagna med sitt.

Skräcken, att slungas tillbaka in i mörkret. Att åter leva i limbo, i ständig väntan på svar från undersökningar, scanningar, röntgen. Makt­lösheten. Bilresorna till sjukhuset, lukterna, färgerna, väntrumsmöblerna. Prognoserna, statistiken. Hoppet om att få vara till hjälp, om så bara genom att köpa en kexchoklad i kiosken, eller en dagstidning. Flyktfantasierna, skammen.

Sedan kommer en sjuksköterska och säger hennes namn. Vi går in i ett rum. Samma frågor som för fyra månader sedan. Samma under­sökning. Samma läkare som säger samma mening: Det kommer svar på posten om några veckor.

Vi går ut. Passerar väntrummet där pojkvännerna stirrar ned i gårdagens morgon­tidning utan att läsa ett ord.

På vägen hem stannar vi till vid ett kafé på Möllevångs­torget och äter varsin ägg­smörgås med kaviar, dricker en dubbel espresso. Det är fortfarande en solig morgon i Malmö, livet fortsätter.

Läs förra först

Ruth Ellis.

! Margareta Strömstedts nya bok ”Jag skulle så gärna vilja förföra dig - men jag orkar inte” är läsvärd. Men för den som inte läst något av Strömstedt kan jag i än högre grad rekommendera hennes förra bok, ”Natten innan de hängde Ruth Ellis”. Ett rent och skärt mästerverk.

Ute ur koman

Jack Black.

Polis kallades i går till Gröna Lund eftersom folk var tokiga, efter att 17 000 släppts in stängdes portarna. Men folk klättrade in, simmade in - allt för att få se de gamla plojrockarna Tenacious D. Genast infann sig känslan av att ha legat i koma i 15 år. Och tre enkla frågor: 1. Finns Tenacious D kvar? 2. Gillar någon Tenacious D? 3. När hände det?

avRonnie Sandahl

ARTIKELN HANDLAR OM