Pojkarna grymtade - flickorna passade upp

Publicerad:
Uppdaterad:

"Pojkar tillskrivs makt. I samma ögonblick man får veta att det är en pojke som sett dagens ljus kommer denna nya individ att få makt. För pojkar och män är makten given, inte erövrad."

Så skriver beteendevetaren Ingemar Gens i boken Från vagga till identitet.

"Som man är det i stort sett omöjligt, om man inte är mycket medveten, att se sin egen makt. Den ingår i mansrollen. Ingen makt, ingen man."

Några av de mest kända pojk- och flickstudierna på svenska daghem finns återgivna i Ingemar Gens bok. De beskriver försöken och teorin bakom pedagogiken på förskolorna Björntomten och Tittmyran i Gävle. Det är oerhört lärorikt och intressant, och dessutom begåvat och inspirerande skrivet. Köp och läs!

"Lyhördhet är definitivt den egenskap flickor tränar hårdare än något annat," skriver Gens. "De förväntas inte ha några egna behov utan skall i stället uppfylla andras. När flickorna sätts som "dämpare" mellan pojkarna är det pedagogernas önskan om lugn och ro de uppfyller."

På daghemmet Björntomten användes flickor som krukväxter mellan bråkiga killar, precis som i resten av världen. Vid lunchen hade alla sina fasta platser, pojke bredvid flicka, pojke bredvid flicka.

Vi talar alltså om riktigt små barn, dagisungar.

Rutinen vid måltiden såg ut så här:

Flickorna hade ansvaret vid bordet och serverade pojkarna. När en pojke saknade något på sin tallrik så stötte han armbågen i sidan på flickan bredvid och grymtade till. Flickan bredvid kollade då vad som saknades på pojkens tallrik. Om de till exempel åt gröt och pojken hade gröt och sylt, så förstod flickan att grymtningen betydde att pojken behövde mjölk. Den jämnåriga flickan hällde sedan mjölk på pojkens tallrik.

Sedan personalen konstaterat att det faktiskt gick till på det här sättet beslöt man sig för att förändra sin pedagogik. Man bestämde att flickor och pojkar skulle äta var för sig, och nu inträffade något mycket intressant.

När flickorna och pojkarna satt vid var sitt bord upptäckte man att pojkarna inte hade några ord för måltidens tre ingredienser: gröt, sylt och mjölk. De visste inte vad sakerna hette, för de hade aldrig behövt säga dem. Alla kvinnor och flickor runtomkring dem hade tolkat och förstått deras gester, men med bara killar runtomkring funkade inte grymtningarna längre.

Det är inte bara vid matbordet tolkningarna skedde. Om en pojke ville ha sin jacka knäppt behövde han bara sträcka fram de oknäppta delarna så kom det genast någon och knäppte den åt honom. En utsträckt fot med en oknuten sko betydde: knyt!

Att vara pojke är framför allt att inte vara flicka. Det är vad pojkar tränar hårdare än något annat. Frågar man förskolepojkar hur grabbar är så svarar de genom att sätta "inte" framför allt det som tjejer gör, och det stämmer.

Pojkar uppmuntras från första stund till att vara utåtriktade och bångstyriga, medan flickor tränas i att vara nära någon annan, både fysiskt och psykiskt. De sitter nära, går nära, pratar nära med alla de viktiga personerna i livet: mamma, mormor, bästisen, dagispersonalen.

Det gör att flickor har ett rikt språk mycket tidigt i livet. Det är nyanserat och beskriver ofta känslor och upplevelser. Det, i sin tur, innebär att flickor generellt sett har minnen ett år tidigare i livet än pojkar, eftersom minnet är kopplat till språket.

Det här visar på något mycket viktigt: alla förlorar på att vi inte är jämställda. Det är inte bara flickorna som vinner på att pojkar och flickor behandlas mera rättvist, tvärtom.

Pojkarna föds visserligen med makt, men de missar en massa andra saker längs vägen.

De tränas inte i närhet, relationer och separationer, i dia log eller samarbete på samma sätt som flickor. Det innebär i sin tur att de blir väldigt ensamma som vuxna, en skilsmässa blir en tragedi.

Det är inte feministerna som hotar kärnfamiljen, Göran Hägglund.

Det är dinosaurier som du.

Liza Marklund

Publicerad: