”Marcus är värd mer”

Publicerad:
Uppdaterad:

Här är det fritt fram att skrämma folk till tystnad

Hur mår ni mår i dag, ni som vet vad som egentligen hände när Marcus Gabrielsen blev ihjälsparkad?

Bränner det till i magen av skam när ni ser hans förtvivlade föräldrar? Överväger ni, ens för ett ögonblick, att berätta när de vädjar om att få veta sanningen?

Eller slår ni bara undan händelsen, bortförklarar det med att ”det var ett bråk som spårade ur, otur men sånt händer när man är packad”.

Ni kanske tror att ni är smarta som kom undan, men minns då att den som värd respekt tar ansvar för sina handlingar. Det kan dröja ett eller tjugo år, förr eller senare kommer samvetet att börja äta på er. Man kan fly från sina handlingar men aldrig från sig själv.

Eller drog ni tillbaka era vittnesmål eftersom ni var rädda, kanske blev ni hotade? Det kan man ju ha förståelse för, det finns ju inget vittnesprogram värt namnet i detta land. Här är det fritt fram att skrämma folk till tystnad.

Dessutom är det otroligt jobbigt att gå till en rättegång, att se de åtalade i ögonen. Jag har själv gjort det, och trots att jag blivit hotad både verbalt och med vapen, och därmed blivit härdad, hade jag svårt att sova natten före rättegången.

Men den som hotar skrider sällan till handling, de vill bara nära sig på ens rädsla. Därför är det viktigt att handla rätt, även om man är rädd. Annars vinner de ju och hur kan man då se sig själv i ögonen?

Gjorde det alla borde göra

Å andra sidan, Marcus Gabrielsen gjorde ju det som alla borde göra. Han ingrep mot något som var fel, bad tre ynglingar att inte urinera i en port.

Trots att han låg ned sparkade de på hans huvud så hårt att det lossnade från halskotan.

Jag vet inte vem Marcus var, förutom att han arbetade som kock och ser snäll ut på bilderna. Jag vet inte om han var förälskad, var han hade tänkt semestra i år och vad han drömde om att bli när han var liten.

Men jag vet att det är djupt orättfärdigt att hans mördare inte får sitt straff.

Den 19-åring som erkänt att han misshandlat Marcus polare har dömts till skyddstillsyn, en 18-åring som erkänt en spark mot Marcus fick ett års fängelse, en tredje släpptes fri.

Tingsrätten skriver i sin dom att man inte kan fastställa vem som gjorde vad. Det var rörigt, gick snabbt, folk var packade, det saknas teknisk bevisning. Måhända var de inte skyldiga, kanske var de fler?

Alla dömdes för polismorden

De som vet sanningen tiger.

I domen står också att något kollektivt straffansvar mot alla som befann sig på platsen för dödsmisshandeln självklart inte kan komma i fråga. Varför det? Är det inte så man gör nuförtiden?

Vid Malexandermorden gick det inte att bevisa vilka som utdelat de dödande skotten, ändå dömdes de tre åtalade för mord.

Under Göteborgskravallerna satt åtta ungdomar i en lägenhet, lyssnade på polisradio och skickade sedan sms till folk. De dömdes till flera års fängelse trots att man inte visste vem som gjort vad.

Jag begriper inte detta. Att förmedla information via mobil är alltså mer allvarligt än att sparka ihjäl Marcus?

Inte konstigt att förtroendet för rättsystemet håller på att urholkas.

Inte ens domaren som köpte sex hade heder nog att erkänna att han handlat fel och därmed inte kunde ha kvar sitt jobb. I stället valde han den lättaste vägen, att rädda sig själv. Och det är ju precis vad alla gör, för det lönar sig inte att vara ärlig och visa civilkurage.

Christian Diesen, professor i straffrätt, berättar att i de flesta andra länder, USA och England till exempel, lägger man stor vikt vid att brottslingen erkänner och därmed tar ansvar för sina handlingar. Att tala sanning belönas med lindrigare straff.

I Sverige har detta ingen som helst betydelse, vilket är lika vanvettigt som att man inte kan skydda vittnen.

Civilkurage måste löna sig

För det måste ju alltid löna sig att handla rätt, ta ansvar, tala sanning och visa civilkurage, annars blir ju samhället olidligt. Det är illa nog med alla som tiger av rädsla, ljuger, slinker undan ansvar, snor åt sig och skyller på andra. Det är dags för en upprustning av begreppet heder, i ordets djupaste innebörd.

De som dödade Marcus måste identifieras och dömas, det är en fråga om både rättvisa och moral. Kommer någon att hjälpa dig om du blir nedslagen? Kommer du själv att våga gripa in om polisen inte är där? Eller ska vi bara skrumpna ihop till rädda fjantar som skyddar oss själva och tiger trots att vi vet sanningen? Jag hoppas verkligen inte det.

Johanne Hildebrandt

Publicerad:

ÄMNEN I ARTIKELN