Jag vill kräkas på alla lattepappor

KOLUMNISTER

Först kom lattemammorna. De gick i horder, gjorde staden osäker med sina barnvagnar och bajsblöjor och ägnade dagarna åt att dricka svagt kaffe med alldeles för mycket mjölk. I år är de som bortsopade. I stället har männen tagit över. Kanske är det här bara ett Stockholmsfenomen, men på varenda fik sitter det pappor med nyfödda bylten i barnvagnar och i påsar på magen.

Lattepapporna pyser över i politisk korrekthet. De ler och hoppas på uppskattning. Men jag mår bara illa. Ledsen killar, men ni ångar inte direkt av manlighet. Finns det något osexigare än en karl med en liten baby på rymmen från mamma? Ni ser bara ut som manliga Paris Hilton med barnet som en Tinkerbell-accessoar.

Jag ryggar instinktivt för lattepappor. De är 70-talets mysgubbar om igen. Förlåt, men jag tycker att det är läskigt. Var är mammorna? Vad uträttar de som är så viktigt att de lämnar sina nyfödda? De är knappast kärnfysiker som just räddar världen från undergång. Enligt så gott som all forskning behöver det lilla barnet en ensam vårdare den första tiden. Sedan kan den ta in en ny person i sitt liv. Är pappan den nya mamman?

Jag inser att jag reagerar som de fånigt upprörda människorna som ringde ner radion 1938 när Astrid Kindstrand som första kvinna läste nyheter. Fruntimmer i radion var alldeles onaturligt. Jag tycker att pappor som vårdar spädbarn är onaturligt. Samtidigt finns det ingenting som säger att naturlighet är eftersträvansvärt. Jag kommer säkert att vänja mig.

Men vems är egentligen barnet? Först och främst sitt eget, givetvis. Men vems är ansvaret, både det ekonomiska och det omvårdande?

Båda föräldrarnas? Statens? Jag tycker att barnet är mammans ansvar om inget annat avtalats. Är man gift har man ingått ett avtal. Eller om man har bestämt någon homovariant. Men finns ingen frivillig far bör ansvaret vara moderns. Om den blivande fadern vore ansvarig på riktigt skulle han logiskt sett ha rätt att begära abort. Modern har ju något i kroppen som är hans, och betraktar hon hans gener som så värdefulla, får hon väl köpa loss dem.

Som det är i dag kan jag gå ut på krogen, släpa hem en avelstjur, säga att jag käkar p-piller och låta mig betäckas. När jag nio månader senare kräver underhåll ska han skylla sig själv. Om han inte vill är han en skurk.

Om en kvinna skulle undanhålla för ett ennatts-ligg att hon är hiv-positiv, begår hon ett brott. Missar hon däremot att berätta att hon är fertil, eller till och med ljuger, har han varit dum. Detta ska han förutsätta, men inte att hon kan bära på dödlig smitta. Hur kan det vara mannens ansvar att hålla det ena i åtanke men inte det andra? Både hiv och barn kan vara två nog så livsavgörande förändringar. Varför bedöms det olika?

Kanske är det vad lattepapporna kommer att förändra nu. Förr skulle hon vårda och han betala. Vad händer idag om papporna vårdar sina små och inte är ihop med mammorna? Då ska mammorna betala underhåll.

Skulle se underbart ut; kvinnan bär barnet, föder och ger bort det till pappan, och sedan jobbar hon hårt för att ha råd att betala underhållet. Det är vad jag skulle kalla kvinnofälla. Så de pappor jag möter kanske bara är medvetna konsumenter. Redan aspirerar de på barnbidraget. Dagens kvasidiskussion om mammans, pappans eller behovsprövat är så tröttsam. Ta bort det helt. I årmiljoner har vi klarat av att ha barn utan statens inblandning så varför inte nu? Färre fattiga skulle föda barn, vilket jag har svårt att uppfatta som ett problem. Är det synd om ofödda fattiga ungar?

Är det synd om människor för att de inte får lov att leva över sina tillgångar? Och vad hände med den gamla hederliga adoptionen? Är vi västerlänningar för fina att befatta oss med sådant?

Eller är det surrogatmammor som har fött lattepappornas barn? Nu när lesbiska får insemineras för skattepengar vore det rimligt att staten rasslar fram lite skattefinansierade surrogatmammor till bögarna. Fast då brukar jag höra argumentet att det inte är naturligt för en kvinna att lämna bort sitt barn. Och så är cirkeln sluten. För vad gör det då i knät på lattepappan när mamma arbetar? Vi skulle ju skippa naturligheten, sa vi. Hur ska vi ha det?

ARTIKELN HANDLAR OM