Jag blev hemma-fru - och det suger

KOLUMNISTER

En dag står man bara där på en gräsmatta och undrar hur det gick till. Man har blivit en sommar-hemmafru.

Igen.

Ensam med barnen, utan barnomsorg, strandsatt i ett sommarparadis. Och allt man längtar efter är fasta rutiner och rinnande rent vatten och höga hus med människor som man kan gå och käka lunch med. Det skulle vara semester, men det blev något annat. Man blev vikarierande förskollärare utan förskollärarutbildning. Tjugofyra timmar fem dagar i veckan utan avlösning. Och en man som måste jobba.

Ungar i baksätet på väg till Ica-affären som är som en hel Jerry Springer-show, fast utan Jerry Springer. Oändliga dagar i solen utan veckonamn, och inga svettiga bakfulla ungdomar i Bamsekostymer i sikte som barnen kan få klättra på mot betalning.

Det är den tiden på året när man ska njuta. Så mycket fattar man. Man borde duka upp med rutiga bomullsdukar i trädgården och baka jordgubbstårtor och lajva 50-talslycka och familjeidyll.

Pappa metar och mamma bakar.

Far är rar och mor ror.

Det finns något slags föreställning om att det är så det ska vara.

Mamma metar och mamma bakar och mor är rar och mor ror, funkar inte. Mor blir inte rar. Mor skriker på far i mobiltelefonen och säger att hon lika gärna kan jobba hon också.

Men en polare ringer och är nöjd. Hon säger att det är ganska skönt att halka in i gamla könsroller. Trots allt. I alla fall på somrarna.

Den förenklade tillvaron som innebär att man slipper allt tjafs. Vanligtvis bråkar de om det mesta, men nu går allting av sig själv. Han bär in vattnet till stugan och hon plockar in blommor som hon sätter på bordet i en vas. Han skrapar fönster och hon tar hand om barnen. Han bygger en kaninbur och hon hänger tvätten.

Inget bråk om hämtningar och lämningar och det är din tur att ta disken och jag dammsög faktiskt i förrgår. "Just nu är allting faktiskt ganska enkelt", säger hon. "Just nu bråkar vi mycket mindre än vad vi gör annars". "Han får göra det som jag inte är tillräckligt stark för, och jag gör det andra som behöver göras under tiden."

Jaha, säger jag. Och känner mig plötsligt som en ensamstående kvinna i slutet av förrförra seklet som pratar med Kristina som har Karl-Oskar. Samtidigt som jag tänker att det antagligen är det här som är hela problemet. Mitt problem, och många andras problem. Hela den här bilden och föreställningen om semester som tvåsamhet i motljus.

Bilden av sommar.

En som kör och en som läser kartan. En som tänder grillen och en som börjar med salladen. En som går och köper glass med ungarna och en som stannar och passar alla prylarna på stranden. En som fotograferar, och en som står på andra sidan och ler. Semester är som julafton, och drömmen om semester är något som kräver två.

En gemensam närvaro som det för en gångs skull inte går att pussla med, på samma sätt som vi pusslar med allt annat. Du hämtar, och jag lämnar. Du är hemma på måndag, och jag är hemma på tisdag.

För så är det ju.

Stafettliv kan vi. En vuxen person i ett fungerande vardagsliv under vinterhalvåret är ingen kris. En vuxen person räcker till för att vabba och hämta på dagis. En vuxen person klarar av att stoppa in mamma Scans köttbullar i micron och sätta på Bolibompa och läsa läxor och släcka lampan i taket när det sedan är dags att sova.

Att hålla ihop det hela går ganska bra, och att köra ett enmans-race under vinterhalvåret tillhör den typen av prylar som de flesta klarar.

Men det här?

Kvalitetstid på heltid. Alla dessa dagar som ska fyllas med något som sedan ska bli till "Mitt sommarlov-berättelser" som helst ska innehålla något annat än "vi såg på Nickel-odeon" och "på McDonalds träffade vi en jätterolig clown".

Jag menar hur gör man? Och om man tycker att det suger så mycket att vara hemmafru i vanliga fall, hur mycket suger det då inte att vara hemmafru på semestern?

Lena Sundström

ARTIKELN HANDLAR OM