Självvald barnlöshet - en gåva till omvärlden

Det är som att man tilldelats den olympiska facklan och släcker den” sa min barnlösa vän. En annan har börjat ljuga och säga att hon inte kan, att det inte går, för att folk ska sluta fråga. Jag fyllde precis 37 och funderar på att göra samma sak.

Eftersom barn är meningen med livet måste alla vi som inte har några ungar - men ändå ser livet som relativt meningsfullt - ha fel, och det kommer vi att ångra. Om vi är kvinnor. För kvinnors kroppar får aldrig ­bara vara och ingenting kan få bara bli (eller inte bli). ­Särskilt inte barnlösheten. Den måste förklaras.

Är det egoism eller lathet? Är jag en relationsstörd, oälskbar ensamvarg? Eller en ytlig, flaxig och känslokall karriärist? Är det ­hälsan? Rädsla? Eller dålig ­planering? Kanske en skamlig bebishatande cocktail av alltihop?

Jag skulle föreslå att det i själva verket är en gåva till omvärlden om någon som uppenbarligen besitter så pass trista egenskaper och en sån misslyckad logistisk förmåga, låter bli att föra sitt sopiga dna vidare till en stackars värnlös liten.

Det borde inte ifråga­sättas, det borde firas.

Att man i stället belastas som någon sorts samhällets svikare nummer ett och döms till evig ånger, skam och livslång meningslöshet vid ringa 37 års ålder är klart nedslående.

För barnfrihet behöver ­inte innebära att man är en egoistisk latmask som hatar småttingar. Man kan till ­exempel ha annat skojigt ­eller betydelsefullt för sig just nu. Man kan älska barn, andras barn.

Eller så kan man vara en genuin miljövän läste jag ­i en tidning (och klippte ut) eftersom det sämsta vi kan göra för miljön är att skapa fler människor om de inte är Elon Musk.

Kort sagt. Man kan ha alla skäl i världen, och kanske blev det bara inte så. Inga välmenande kommentarer, näsvisa frågor eller goda råd i världen kommer ändra på det. Folk är olika och gör olika. För någon är barn livet, för andra inte.

Och när dubbelbokningar, sjukdomar och familjekriser härjar på samma gång kan det rentav vara bra att ha en ytlig, egoistisk och oälskbar latmask utan egna barn, som orkar och vill rycka in.

För i fostrandet av barn krävs ibland mer än bara föräldrar. Kanske behövs vi allihop. Utan att behöva ­förklara oss.

avLina Thomsgård

ARTIKELN HANDLAR OM