Längesedan en handväska fick sådan uppmärksamhet

Bilden på Mona Sahlin med lyxväskan som väckt debatt.
KOLUMNISTER

Om konstnären Susanna Arwin hade hängt en shoppingbag på en rondellhund så hade allt förmodligen varit frid och fröjd och intressant konst i yttrandefrihetens namn.

Nu har vi istället fått en på så många sätt absurd debatt om kvinnors åldrande och aggressivitet.

Och framför allt om deras livsfarliga handväskor.

Vad har de där i egen­t­ligen? Pistoler, tegelstenar, tjocka böcker som våldsamt kan slungas iväg mot demokratin?

Efter att Växjös kultur- och fritidsnämnd stoppat statyn av damen med väskan, inspirerad av Hans Runessons ikoniska fotografi från en nazistdemonstration i staden 1985, har ett sympatiskt väskuppror spridits.

Jag tror inte att någon accessoar har väckt så starka känslor sedan Mona Sahlins röda Louis Vuitton beskrevs som ett ”hot mot social­demokratin” för några år sedan.

Nu poserar till exempel LO-ordföranden Tobias Baudin glatt med en chic liten miniväska på Twitter. En jeansentreprenör i Göteborg vill ha den ratade ­statyn i sin villaträdgård, som en symbol för den ”svenska tanten”.

Sladdriga tygpåse-vänstern har i sin tur fått kritik från torra portföljhögern, som tycker att tantstatyn uppmanar till handgripligheter mot oliktänkande, till exempel skinnskallar. Samtidigt som folk dekorerar krigshetsande kungalemmar, bronsbyster och stenskulpturer över hela landet med fredliga axelrems­väskor.

Jag blir upprymd av det här ståhejet. Inte bara för att det än en gång uppmärksammar Danuta Danielsson, polskfödd precis som jag, och den rättmätiga vrede hon visade där på torget 1985 mot nazismen, som dessutom orsakat hennes anhöriga sådant lidande. Utan också för att den hånade handväskan plötsligt hamnat i historieskrivningens centrum.

Ända sen kvinnor äntligen tilläts äga sitt eget pick och pack för ett par hundra år sedan, har deras väskor dissats som onödiga, löjliga, ”tantiga” och allmänt hotfulla. Oavsett om de rymt tårgasspray, varit statusfyllda it-bags eller använts för att kånka på chihuahuor vid namn Tinkerbell.

Att Susanna Arwins fina konstverk heter just ”Med handväskan som vapen” är ingen slump.

Det uppmanar inte till våld eller brott mot demonstrationsrätten, som Växjöpolitikerna verkar ha fått för sig.

Utan bara till att bära sin ilska och handväska med stolthet.

ARTIKELN HANDLAR OM