Därför låter jag bli att ladda ner min Facebook-historik

Foto: AFP
KOLUMNISTER

Facebook-skandalen är bara i sin linda och här tänkte jag kliva in och prata lite om det personliga ansvaret. Kanske också om den rättmätiga ångesten.

Storyn kan ni: Företaget har delat data om 50 miljoner användare till kampanjbyrån Cambridge Analytica, som med hjälp av detta kunde identifiera osäkra väljare i amerikanska så kallade swing states. Det var där presidentvalet 2016 mycket riktigt skulle komma att avgöras. Kanske går det att leda i bevis att kampanjen rentav blev avgörande för valresultatet.
Huge if true, som man säger.

Reaktionen är, med goda skäl, indignation runtom i världen. I svenska medier, sociala och traditionella, inte minst. Den kollektiva upplevelsen är ju att det amerikanska valresultatet var ett hån också mot den svenska väljarkåren, även om vi inte i formell mening har rösträtt i USA. (Aftonbladet vek hösten 2016 en del av sin budget till en opinionsundersökning som visade att sju av tio svenskar sympatiserade med Hillary Clinton. R.I.P. alla inblandade.)

Att världens största hårdvaluta är information om oss själva kan inte ha undgått någon de senaste åren. Allt som verkar gratis på internet betalar vi för genom att berätta om oss själva. Om du handlat kläder online – den upphottade varianten av det som i min barndom kallades ’postorder’ och var förknippat med en helt annan socioekonomisk grupp än ’influencers’ – kommer du snart få en annons om ett par skor som kan passa till. Facebook vill inget hellre än att veta var du köpt din tröja.

Det är för all del ganska praktiskt för det stora flertalet. Det är när valutan blir politiska sympatier och kan få konsekvenser för demokratiska val som det blir allvarligt. Pikant nog kan dina shoppingvanor skvallra om hur du röstar.

Aftonbladet rapporterade i höstas om hur Donald Trumps fake news-fabrik hjälpte till att vinna presidentvalet i USA på det viset. I veckan laddade artikelförfattaren Martin Schori ned all data som Facebook samlat om honom – och fick ångest.

Försiktighet med vad man delar med sig av online är en fråga som länge varit ganska lätt att vifta bort, trots att nätjättarna själva inte har gjort någon hemlighet av vad de vill ha oss till. Integritetsargumentet fungerar ändå dåligt på min generation, som blev en sorts försökskaniner i sociala mediers barndom. Till min ihållande förvåning verkar det inte bita på de äldre heller.

Dagens unga förstår inte ens frågan. Varför skulle man inte berätta var man befinner sig och med vem precis hela tiden?

Att oredigerat få dela stort och smått i vardagen har uppenbarligen för stor dragningskraft på vår kollektiva narcissism för att vi ska låta bli.

För de allra flesta användare innebär en nedladdning av Facebook-historiken förmodligen mest ett återseende av gamla solsemestrar, förkylningar och förrförra årets kantarellskörd. Det förtjänar för all del sin beskärda del av ångest, eftersom det blir tydligt hur tiden går och att vi mest fyller ut den med banaliteter.

Jag låter bli att ladda ner min historik av det skälet. Det är lättare att bara vara vagt medveten om livets gilla gång och dess monumentala futtighet.
Här går det inte att skylla på att någon nätjätte lurat oss. Delandet av vardagstrivialiteter är själva kärnan i Facebooks affärsidé.

Alla dessa statusuppdateringar som kom och gick, nog var vi förvarnade om att de var livet.