Sven Wollter har inte förstått någonting

Foto: Sven Wollter.
KOLUMNISTER

Det finns naturligtvis ­tillfällen då kompromisser är otänkbara. Den som ­förtrycks av IS är säker­ligen tacksam om sadisterna i kalifatet bombas till ­helvetet.

Men i de flesta samhällen, och det gäller även diktaturer, är kompromissen ofta att föredra. De små stegen. Det brukar alla tjäna på. Här kan vi tänka på kommunismens fall i Östeuropa eller Pinochetregimen i Chile.

Hade världen blivit bättre om den ena sidan hade insisterat på absolut rättvisa, omedelbar bestraffning av samtliga skyldiga, krav på underkastelse?

Då hade Jaruzelski i Polen fått fängelse i stället för pension och ­Pinochet hade omedelbart förts bort i bojor.

Vilken tillfreds­ställelse en sådan syn ger! Mördaren, skurken, får äntligen vad han ­förtjänar!

Men hade Polen blivit ett bättre land? Chile? Jag är inte­ säker. Nej, jag tror inte det.

Låt mig än en gång på­peka att jag inser att kompromisslös strid och vapen ibland är nödvändiga. Förbrytare bör ställas inför domstol. Det var omskakande när jag i krigsförbrytartribunalen i Haag såg ­general Mladic och president Karadzic - omskakande därför att jag mötte dem förra gången på toppen av deras makt, omskakande därför att jag bevittnade ett viktigt steg framåt i civilisationens historia.

Men ibland kan det vara klokast att vänta och gå försiktigt fram. Ibland kan det till och med vara bäst att ­låta saker vara: vi löser det senare, eller aldrig. Det kanske löser sig självt.

Inte är det de stora sprången som för oss framåt, inte den stål­hårda kampen. Det är kompromissen. Vi pratar ihop oss. Ingen är riktigt nöjd men det blir ingen blodsspillan och ingen bitterhet som förgiftar samhället i generationer.

Vi kan prata med varandra även i morgon. Vi kan till och med tycka om varandra, ibland.

General Jaruzelski, som var kommunismens ­Pinochet, och dissidenten Adam Michnik, som Jaruzelski lät spärra in, blev vänner. När Jaruzelski ­förlorat.

Sven Wollter är en fantastisk skådespelare och verkar vara en sympatisk karl. I hela sitt liv har han varit aktiv på vänsterkanten. Han säger i en avskeds­intervju från teatern:

”Jag retar mig på politiska makthavare som står och är oförskämda mot ­varandra i tv och efteråt går ut och klappar om varandra.”

Är det bättre om de slåss? Vägrar prata med varandra och nekar att ta i hand?

Tänk att man kan ­vara 82 år och inte ha lärt mer.

ARTIKELN HANDLAR OM