Mördaren – För mig är han som grumligt vatten

KOLUMNISTER

Jag kan inte minnas namnet på Anna Lindhs mördare. Det går inte in. För mig är han som grumligt vatten: något nästan genomskinligt som är fullt av obehag, som stöter bort enbart genom sin natur. Han kommer kanske aldrig att få konturer, därför att Anna var verklighet för mig. Hon var ord och skratt och ilska, shoppingvåndor och nattliga sms, en mångdimensionell människa ända tills vattnet släckte henne, det grumliga vars namn inte går att minnas.

Domen har kommit och streck kan strykas, dokument läggas till handlingarna som det anstår en demokrati. Man borde kunna gå vidare, och det kan man ju. Skriet ljuder längre bort, kanske är det på väg i skuggorna, kanske stannar det där en dag.

Men än hör jag det jämt när Annas tragedi kommer nära, kaoset av spräckta toner som plötsligt fanns överallt på morgonen den 11 september 2003: hon är död, hon är borta, hon klarade sig inte. Först var det fysiskt, klart som ett förbrännande vitt ljus, jag såg ingenting, tappade tiden. Det dånade runt omkring mig tills den nyväckte maken skakade mig tillbaka till förortsvillan frågande vad i all sin dar?

Ordlöst och totalt fanns det runtomkring mig genom de nödvändiga ceremonierna, de uråldriga som vi människor skapat för att orka hantera liven som finns kvar, som en resonansbotten till talen i Blå hallen, som vassa kanter runt prästens ord vid kistan.

Numer kan jag förundras över dess överväldigande kraft. Att jag fortfarande hör det, lika disharmoniskt, bara något svagare.

Så lite jag visste om människors förmåga till inneboende skrin.

Teori och praktik kan sannerligen vara väsensskilda.

Jag har funderat mycket över sådant som vi benämner ondska och godhet, vad som driver oss att passera gränser av alla de slag, över människans förmåga att rättfärdiga sig själv.

Han var sjuk. Det var inte hans fel. Det bara blev så.

Rätten trodde honom, rätt eller fel.

Själv är jag mest förvånad över hur lite han intresserar mig, hur lite jag känner.

Inte hat, inte ilska, bara lätt avsmak, just såsom inför grumligt vatten.

Allt det andra är så oändligt mycket större, skriet och mörkret som det ekar i, den fundamentala tomhet som uppstod där hon funnits. Hat som bestående känsla har ingen plats här, ännu ryms det inte, kanske kommer det senare, när det andra möjligen sjunkit undan något.

Fast någon enstaka gång skär vita streck av oresonlighet genom mörkret: förbehållslösa blixtar av illvilja.

Jag blundar, och de passerar, och jag har inte dåligt samvete för jag vet att människan har dem. Även de bästa av de döda hade dem. Känslor kan inte vara onda, de bara är. Det är handlingar som är onda, sprungna ur människans drift att till varje tänkbart pris styra över en annan, eller andra, oavsett grad av förnedring eller övergrepp.

Och nu ska vattnet renas. Han ska bli klar och frisk och drickbar och sedan ska han plaska med oss andra igen.

Det enda som intresserar mig med Annas mördare är varför han gjorde det, och det tog domstolarna aldrig reda på. Varför just henne, och varför just då?

Där finns ilska. Där finns ett konkret och hanterbart svek. Var Anna inte värd en förklaring?

I stället: all denna fokusering på honom. En vit blixt: gav det honom pirrande stråk av bekräftelse, i centrum för intresset, att mäktiga människor såg på honom med klar blick och total fokusering?

Skriet river, trasigt av illvilja.

Sedan mörker igen, för ilskan orkar inte stanna kvar. Den lämnar en lätt andlöshet, en nästan omärklig förträngning i luftrören.

Om han som gjorde detta är sjuk eller frisk bekymrar mig inte.

För mig är han vatten.

Grumligt, osunt, förhoppningsvis evigt stillastående.

Liza Marklund