Mår du dåligt - gå till botten med problemet

Publicerad:
Uppdaterad:

Nu går jag ner i min källare. Där under jord ligger några kvinnor och andas häftigt för dyra pengar. Tända ljus, låga röster, ljuv musik, i övrigt tystnad. Pilates heter det. Handlar om att få koll på bäckenbotten.

Jag behärskar inte ens tekniken än, men det känns plötsligt som ett livsviktigt projekt, det här trevandet efter de inre musklerna, själva korsetten som bär min arma kropp.

Vi går in i oss själva där nere.

Är något i tidsandan, så klart. När något känns rätt är det nästan aldrig så att man kommit på det helt själv.

Länge har min träning varit hejiga gruppmöten med andra kvinnor. Men männen klev in. De flåsar oss i nacken. Ja, inne vid maskinerna har de ju alltid funnits. Där luften är tjock av kroppsfukt och adrenalin.

Där brukade de hålla till.

Inne i salarna fanns kvinnorna. Vi som hoppade och tjoade och sparkade och klev upp och ner på små lådor.

Men nu står bestar framför mig och fyller ut mitt synfält med sin breda rygg och fräna lukt.

Först var de bara några få genuint modiga. De raglade omkring som galningar och stötte i överallt. Kvinnor är bättre koordinerade.

Sedan började jag med bodypump, ett slags styrketräningsdisco. Skivstång, hög musik, en låt för varje muskelgrupp.

Så himla roligt.

Men det är inte som förr. Jag vet inte var jag ska fästa blicken. Stora muskler, håriga lår. Dånet av de tyngsta vikterna som rullar av.

Jag har alltid tyckt om att hålla ett kritiskt öga i spegeln under de här passen. Spänna en skinka och se om den ännu förmår lyfta sig.

Men när en man ser att jag speglar mig betyder det något annat. Min blick på min egen kropp blir nästan en kokett gest.

Så nu går jag ner i min källare och där råder frid. Jag har förstås aldrig riktigt tänkt på att jag har en bäckenbotten. Framför allt inte var.

En pilateskvinna går sakta runt och rättar till oss, medan vi flåsar som urtidsdjur och spänner små muskler, nästan osynligt.

Det måste finnas ett skäl.

Det bara måste finnas en drivkraft, eftersom det handlar så mycket om yoga och pilates, och eftersom enklaste frisksportsanläggning numera lägger in åtminstone någon liten meditationskurs, lerinpackning, eller andlig helg på programmet.

Har ni tänkt på att ordet "utbrändhet" inte hörs riktigt lika ofta? Jag läste att det är helt oanvändbart i föreläsningssvängen.

Stress låter för negativt. Ämnet är "hälsokompetens". Och kompetens åtminstone låter som något individuellt, mätbart och självförvärvat.

Din hälsa är din privatsak. Mår du dåligt? Sök inte orsaken i statsbudgeten eller på jobbet, utan i dig själv " ända in i din bäckenbotten.

Kerstin Weigl

Publicerad: