I Paris finns det inte plats för gamla tanter

KOLUMNISTER

Så går man då mellan sovrum och vardagsrum och är ett hemtjänstoffer, eller vad man nu kan kalla det. Men ett beroende som känns som skavsår i själen och en ihållande sveda bakom ögonen.

Sen fick jag då för mig att jag ännu en gång före döden skulle åka till Paris. Paris som jag drömde om när jag var åtta år och min pappa hade hittat en något sliten bok med bilder på de vanligaste Parisvyerna. Popplarna som lutade sig över floden i bakgrunden mot Notre Dame. Obeskrivligt stor och skrämmande allvarsam. Men här och där också ett café med randiga markiser.

Min barndoms dröm var färdigritad redan när jag var åtta: bli stor och modetecknerska och resa till Paris. Precis så blev det. Det skulle bli många resor. 1947 första gången med tåg genom ett sönderbombat Tyskland. Jag installerades på ett studentpensionat vid en liten gata mellan St Sulpice och Luxembourg. Jag var inskriven vid Academie des Beaux Arts, där man skulle sitta i tysta korridorer och rita av gipskopior från antiken, mycket tråkigt. Ja, så småningom så skulle jag hitta fram till Academie de la Grande Chaumiere, där man tecknade kroki efter levande modell som vi gjort på skolan hemma i Stockholm.

Anledningen till att jag kommit till Paris var inte alldeles självklar för en flicka som skulle studera konst. Min mamma hade i desperation arrangerat detta äventyr för att få bort tankarna på en pojke med äventyrligt utseende som den 22-åriga dottern hade förälskat sig i. Paris skulle få henne att glömma honom.

En fullständig missbedömning. Jag skrev till honom varje dag: epistlar på tunt papper tätt sammanvikta i ett kuvert. Av en slump träffade jag en äldre svensk modejournalist som övervintrade kriget i Paris. Det skulle bli hon som tog mig med till de stora modevisningerna, då storheter som Christian Dior och Jaques Fath visade sina kollektioner för första gången. Det kom sig så att min karriär som modetecknerska började genom att denna världsvana dam tog mig med på de stora visningarna, där hon vid entrén presenterade mig som sin lilla nièce, som tack vare sitt barnsliga utseende och en bomullsklänning från en sybehörsaffär i Uppsala inte i något avseende kunde misstänkas som hemlig rapportör om modets heta linjer. Jag åkte hem med en grönspräcklig mapp full med
I Paris går inte så gamla tanter ut. De sitter hemma och får mat hemskickad till sigteckningar och på Centralen väntade den förbjudna pojken. Mammas dyra insats i tron att Paris skulle få mig att glömma hade varit helt bortkastad.

Under decennierna som följde var jag gift med honom, frilansande modetecknerska för en känd tidning och åkte två gånger om året till Paris och rapporterade vad som hände på modefronten. Det har gått ett halvt sekel sedan dessa Paris besök.

Vissa perioder har jag stannat längre i någon liten våning, hyrd i andra hand. Jag var alltid lycklig över att vara där och fortsätta med krokierna på samma akademi. Sen kom ett långt uppehåll. Modet rapporterades inte längre av tecknare utan av modefotografer. Men länge hade jag kvar mitt presskort. Jag vande mig vid parisarnas snäsighet mot utbölingar, men det var inte värre än att man kunde hantera det. Nu i dessa mycket sena dagar på jorden fick jag för mig att bjuda min bästa väninna på ett Parisbesök. Hon skulle kunna sitta på ett kafé medan jag ritade kroki.

Men herre gud, vad allt hade förändrats. Fransmännen hade inte längre sin gamla kära valuta utan skulle inskolas i eurons värld. Utlänningshatet kom med på köpet.

Var vi gick, satt och stod blev vi illa behandlade. Alla var elaka. Jo, det är alldeles sant och jag som var gammal och gick med käpp blev extra föraktad. I Paris går inte så gamla tanter ut. De sitter hemma och får mat hemskickad till sig. Damfrisörskorna och pedikyristerna gör hembesök. All den aggression som vändes mot mig innehöll avskyn över att en så gammal kvinna besudlade Paris trottoarer och kafé-terrasser med sin osmakliga ålder.

Kerstin Thorvall

ARTIKELN HANDLAR OM