Mina vänner försvann, hennes är kvar

Foto: 20THCENTFOX/IBL
KOLUMNISTER

Jag har nästan inga vänner.

Det stramar lite i fingrarna när jag skriver det, händerna undrar väl om huvudet verkligen vill att de ska skriva någonting så… besvärande för det personliga varumärket? För även om vi lever i världens självständigaste land – eller kanske just därför – är vännerna viktiga accessoarer. Det får gärna skramla om oss. Vi som är bäst i världen på att frigöra oss från familjen och handplocka våra kretsar.

Ensamhet är i alla fall inget man koketterar med. Man ska ha vänner. Nära och helst bästa. Men jag har nästan inga. Inte som jag brukade ha.

Det bekymrar mig. Man har ju hört om DEN MANLIGA ENSAMHETEN. Den där som kommer och tar män i mitten av livet och släpar ut dem i mörkret där de lämnas att dö (eller döda sig själva). Typiskt karlar. Eller åtminstone var femte.

Forskarna varnar för ensamheten. Den är smittsam och dödlig. Man måste vara på sin vakt – lite som med födelsemärken och underkylt regn – men det är jag tydligen dålig på för nästan alla vänner försvann. Eller om det var jag som försvann.

Vi försvann.

Inte spårlöst. Vi skickar sms ibland. Flera gånger om året faktiskt. Men de innehåller sällan någonting som för handlingen framåt, bara poänglösa anrop från ramberättelsens utkanter. Mest om fotbollslaget vi brukade följa från läktarplats hemma i barndomsstaden och nu följer på text-tv.

Text-tv är väl förresten också typiskt karlar. Tror jag. Nästan säker på att jag aldrig sett en kvinna bläddra på text-tv. Själv är jag där varje kväll, det är nästan som en ritual innan läggdags. 377 och sen 100 och sen kanske 300 också. Någonstans vet jag att de bortslarvade vännerna gör samma sak. Eller det vet jag väl inte alls men jag vill tro det. Att vi sitter framför text-tv och är ensamma tillsammans. Åtminstone.

Om du är född på 2000-talet bör det kanske nämnas att text-tv är ett slags lågupplöst internet som kan nås med fjärrkontrollen till teven och som aldrig utvecklas. Text-tv ser exakt likadant ut i dag som det gjorde i slutet av förra århundradet och det finns väl ett lugn i att någonting får vara beständigt i en värld där allting annat muterar och vänner försvinner.

Framför text-tv är vi ensamma tillsammans.

Vi hade ändå aldrig något omedelbart behov av att se varandra i ögonen. Typiskt karlar. Faktiskt. Jag läste någonstans att forskare hittat mönster i fotografier av människor som samtalar: när kvinnliga vänner pratar står de ansikte mot ansikte och tittar på varandra, medan männen står sida vid sida och tittar ut i världen.

Det säger någonting om någonting. Vi kanske alltid var ensamma tillsammans? Redan innan vi drev isär. Men vi pratade i alla fall. Om allt medan vi tittade på världen.

Sen försvann vi. Eller jag. Det var nog mest jag som försvann, om sanningen ska fram. Strax efter att barnen kom. Men jag hade inget val! Jag är den sortens människa som förlorar kraft i närheten av andra människor och det spelar liksom ingen roll om de är underbara, förr eller senare måste jag vara ensam och återhämta mig för annars går jag sönder. Så när barnen kom och livet kantrade under tyngden av andra människor började jag kapa kontakter för att frigöra tid. Efter andra barnet fanns det inte egentid kvar för någonting annat än den läkande ensamheten.

Vännerna sorterades bort. Mina vänner. Hennes vänner är kvar. Eller våra vänner som det heter på familjelivska. Det är inget fel på våra vänner, de är utmärkta men de är inte mina. Mer som andelsvänner. De tillhör föreningen.

Jag har nästan inga som är mina. Bakom detta kritiska “nästan” finns en handfull män och kvinnor som jag faktiskt träffar i verkligheten ibland. Minst en gång om året i alla fall. Och där någonstans går väl gränsen mellan teoretiska och riktiga vänner, när man faktiskt träffas i verkligheten. Ibland.

Vi säger att vi måste ses oftare, att vi måste göra någonting. Någon sport kanske. Typiskt karlar. Faktiskt. Det finns studier som visar att manliga vänner behöver en aktivitet för att hålla liv i sin vänskap, som fiske eller bordtennis eller krig, medan kvinnliga vänner bara behöver en telefon. Det tvivlar jag inte alls på. Det skulle aldrig hända att jag ringer en vän för att liksom bara prata.

Men det där med fiske och bordtennis är krångligt för det kräver ju någonting. Ska man behöva anstränga sig? Organisera sin vänskap? Riktig vänskap borde väl vara självförsörjande? Eller så är det just det den inte är.

Jag kanske kunde hitta ett mindre krävande mellanläge med någon av mina kvinnliga vänner, där jag kastar ett bouleklot medan hon tittar på mig och pratar? Eller så kommer det ett litet krig och löser alltihop.

Mannen jag skulle kalla min bästa vän hittade jag för bara några år sen, strykande i skarvarna mellan era redan rollbesatta liv. Ett osannolikt fynd. Ett Bosmanfall. Honom träffar jag ungefär tre gånger om året och vi äter bara lunch men som vi äter lunch. I en och en halv timme äter vi lunch. Och pratar om allt. Vi tittar till och med på varandra.

Jag är inte ensam. Jag har bara en stigande känsla av att det saknas ett “än” i den meningen. Jag är inte ensam än.

Jag kanske klarar mig från att släpas ut i det där mörkret men jag börjar förstå hur det skulle gå till. För jag lever plötsligt i en socialt försåtsminerad värld.

Om barnen flyttar hemifrån en dag eller om hon gör det eller om naturen krypskjuter onormal celldelning på några människor i min krets skulle jag kunna bli ett lätt byte för ensamheten.

Notera gärna hur föregående stycke inleds med ett “om”, jag har inte riktigt accepterat att det kan röra sig om ett “när”.

ARTIKELN HANDLAR OM

Vänskap