Bostadspolitik

Pandemin – en snuttefilt för regeringen

Av: 

Åsa Linderborg

KOLUMNISTER

Pandemin, vilken snuttefilt den har varit för regeringen. Så snart oppositionen har velat prata politik, har statsråden ajabajat att det vore oansvarigt, eftersom vi befinner oss ”mitt i en pandemi”.

En frågestund i riksdagen för några månader sedan. En sverigedemokrat hade ställt en fråga, jag har glömt vem och om vad, till Mikael Damberg. Allt jag minns, är hur inrikesministern skäller ut sverigedemokraten efter noter: Du vill prata om det här, mitt under en pandemi!?

Vad menar han? Att vi ska sätta parlamentarismen på paus?

Samma sak nu, när V vägrat gå med på en punkt av 73 i det Januariavtal de själva inte förhandlat fram: Mitt under en pandemi!

På frågan varför regeringen inte har lagt fram förslaget om marknadshyror tidigare, svarar Morgan Johansson: Det beror på pandemin.

Lägg av.

Justitieminister Morgan Johansson (S).

När V och Hyresgästföreningen talar om ”systemskifte”, svarar januaripartierna att det här endast gäller 0,5 procent av hyresrätterna, ”det skulle dröja minst hundra år innan vi har nåt som kan kallas marknadshyror”. I just bostadsfrågan ska vi med andra ord inte bry oss om kommande generationer, men det är dessutom inte sant; det här är ett kvickt första steg mot marknadshyror över hela linjen.

Bostadspolitiken de senaste decennierna har handlat om en enda sak: att omfördela resurser från dem som hyr till dem som äger. Man har privatiserat allmännyttan, tagit bort fastighetsskatten och infört avdrag för räntor och reparationer.

Detta samtidigt som inkomsterna halkat efter bostadspriserna.

1/3 av hushållen med medelinkomst saknar möjlighet att ta ett normalt bostadslån, visar den förre LO-ekonomen Dan Andersson i boken Eget hem åt alla. 1997 kostade insatsen för nybyggd trerummare halva årslönen för en medelinkomsttagare. 2014 var kostnaden för samma bostadsrätt 14 gånger högre.

De som inte har råd att köpa en lägenhet tvingas kämpa om ett minskat antal hyresrätter till skenande kostnader. 60 procent av hushållen i Stockholm har inte råd med en nyproducerad hyreslägenhet (Lördagsintervjun 19 juni). Ingen forskare jag lyssnat på eller läst menar att marknadshyror kommer öka bostadsbyggandet.

V vill kasta ut Sverige i kaos under den värsta krisen sen andra världskriget, påstår Aftonbladets ledarsida. Sånt går ju inte att mäta, men de flesta populismforskare skulle nog säga att misstroendet mot demokratin är en kris som är både äldre och djupare än covid-19. Partierna trängs i mitten, på marknadens villkor, och folk börjar tröttna på resultatet.

”Extremisterna”, för att tala med Annie Lööf – hon representerar 8,6 procent av väljarna, självbilden är något uppsvälld – har visat den politiska övertygelsens kraft. Mitt under en pandemi.

Sluta utnyttja det där viruset. Både dess offer, vårdpersonalen och demokratin förtjänar större respekt.

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Bostadspolitik

Mikael Damberg

Morgan Johansson

Politik

Annie Lööf