Mejla

Oisín Cantwell

Vi ska vara tacksamma för att nazisterna vann

Publicerad:
Uppdaterad:
Foto: Jessica Gow/ TT NYHETSBYRÅN

KOLUMNISTER

Nazister hade rätt att "kränka den andliga odlingens intressen".

Den som inte begriper vad jag talar om är ursäktad, då domen i Stockholms tingsrätt i dag bygger på en 61 år gammal lag som aldrig har använts tidigare.

Bakgrunden:

En nazistisk sajt, som dagarna i ända idisslar konspirationsteorier om att förintelsen är "en grotesk lögn" och att judarna i hemliga nätverk styr världen, har använt klassiska dikter i sin propaganda.

I artiklar om Esaias Tegnér, Viktor Rydberg och Verner von Heidenstam har en del nationalromantiska strofer ur författarnas produktion citerats.

Detta upprörde Svenska Akademien, som enligt det så kallade klassikerskyddet i lagen har rätt att vidta juridiska åtgärder då viktiga gamla verk skymfas och kränks.

16 månader efter att Akademien åberopat en lag som få har hört talas om och stämt nazisterna meddelade så Patent- och marknadsdomstolen vid Stockholms tingsrätt i dag dom.

Den korta versionen är att domstolen låter högerextremisterna gå segrande ur dispyten.

Den längre och för nördar måhända intressantare berättelsen är att tingsrätten irrat runt i totalt okänd juridisk terräng och inte utan stånk och stön försökt orientera sig.

Inte nog med att lagen, som är från 1960, aldrig tidigare har använts och att prejudikat därför saknas.

Dessutom är paragrafernas förarbeten skrivna för en annan tid, vilket sannolikt inte gjort saken lättare.

Jag menar, klassiska musikverk som gjorts till föremål för "jazzparafraser" och en roman av fransmannen Balzac som någon gång kortades och försågs med reklam för preventivmedel är inte mycket till vägledning.

Och vad betyder ens "den andliga odlingens intressen", som enligt paragrafen inte får kränkas?

Rådman Tomas Norström har dock inte haft något annat val än att försöka göra skäl för sin lön.

Dennes slutsats är att ingenting tyder på att klassikerskyddet är tänkt att omfatta situationer som denna.

Det vill säga att ett verk återges i oförändrat skick, men på ett sätt som kan uppröra.

Det låter som en rimlig slutsats. Det är en sak att det finns ett rättsligt skydd mot förvanskningar av viktiga och därmed skyddsvärda konstnärliga verk.

Men om domstolar ska börja avgöra vem som får citera ur vår litterära kanon kan det bli hur eländigt som helst.

Det finns goda skäl till att huvudregeln är att vem som helst får utnyttja ett verk hur som helst efter att skyddstiden i upphovsrätten har löpt ut (70 år efter upphovspersonens död).

Jag hoppas att Svenska Akademien nöjer sig med dagens dom och inte krånglar vidare med denna dammiga paragraf.

En yttrandefrihet som inte tolererar att klassiker används i stötande sammanhang är inte en yttrandefrihet som imponerar.

Publicerad: