Tone Schunnesson

Flygplatskaoset skulle kunna få mig att aldrig mer boarda ett plan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag har flygångest.

Inte för att jag känner skam över att flyga, men för att det är så jobbigt att göra det. 

I Portugal var det stora nyheter om hur dåligt allting funkade för samtliga flygbolag.

Likadant på Rivieran. Snälla kom i god tid, meddelande flygbolaget.

Väl på plats spelade det ingen roll.

Det fanns ju inte några anställda. 

Mot bättre vetande fattade jag ett självständigt beslut på flygplatsen i Nice och ställde mig därför inte längst bak i en växande kö som helt uppenbart inte ledde någonstans. 

Jag vågade ställa mig där ingen annan stod, men där man skulle stå. På så sätt hamnade jag längst fram i kön till bagageavlämningen.

Straffet för min företagsamhet lät sig inte vänta. Det tog drygt en timme innan de andra resenärerna insåg sitt kollektiva misstag och ställde sig bakom mig. 

Därmed utsågs jag till hela köns representant. 

Jag förväntades förhandla och lirka med den franska personalen, som av för oss dolda anledningar vägrade checka in vårt bagage. 

En kvinna som stod långt bak kom flera gånger fram för att väsa instruktioner i mitt öra om hur hon tyckte att jag skulle manipulera de anställda att erkänna våra behov. 

På Arlanda var det också dåliga vibes. 

Pappor och mammor röt åt sina barn och åt varandra. 

Mest röt de på personalen. 

Martin Johansson, Unionens lokala fackordföranden på Arlanda, berättade för DN att arbetsmiljön på flygplatsen är ohållbar. 

”Det är rena hot och fysiskt våld,” sa han. 

Det var inte svårt att se hur det ballar ur, när jag kände svenskarna i Nice koka bakom mig i kön. Jag, en ofrivillig hjälte, var det enda som stod mellan personalen och den arga mobben.

Jag som inte alls var arg, utan bara tyckte det var pinsamt att stå längst fram så synlig för alla.

Hur dealar du med din flygskam? frågade en bekant.

Sanningen är den att jag inte har någon flygskam. 

Shell köper rysk bensin på REA, Vänsterpartiet tycker att man ska få bidrag för att köra bil och Kylie Jenner tar privatjet för att slippa köra bil. 

Varken jag eller andra semesterfirare har något att skämmas över. 

Därför gör vi inte det.

Men i mötet med Europas vredgade resenärer får jag lov att omvärdera.

Skam är nästan outhärdlig att bära. 

Vi super, knullar, shoppar, jobbar, äter och bantar för att slippa känna den.

Framförallt blir vi hellre rasande! Att vara arg är skammens perfekta täckmantel.

För vad har egentligen människorna på Arlanda att vara så arga över? 

Om det inte är så att de skäms? 

Skäms över att de flyger, trots att man inte borde.

Skäms över hur de förvaltat planeten. 

Så istället för att falla ner på knä och be sina barn om förlåtelse skäller de ut en sommarjobbade tonåring som ber dem ha passet redo.

Men jag skäms i alla fall inte. 

Eller rättare sagt, jag är en expert på att skämmas över ungefär allt jag gör. 

Som att stå längst fram i en kö. 

Så om jag skäms för att flyga är känslan så bekant att den tappat sin udd. 

Däremot är flygplatskaoset något som skulle kunna få mig att aldrig mer boarda ett plan, eftersom jag vill aldrig mer bli representant för arga svenskars rätt att checka in. 

Pinsamt.
Jag vet ju att vi har fel.

Publisert:

Ämnen i artikeln