Utbrett fikaraseri i svensk sjukvård

KOLUMNISTER

Stötte på någon som varit inlagd – brutet ben, blindtarm, eller vad det var – och fick samma gamla historia: ”De var helt FAN-tastiska! Verkligen! De gör ett O-troligt jobb. Och de har sådan KOLL. FAN-tastiskt! Verkligen!”

Verkligen? Att bli imponerad av att läkare kan skilja en vad från en mjälte, eller att syrror kan skilja Magnecyl från arsenik – är inte det lite som att förundra sig över att en italiensk femåring kan prata hygglig italienska? Ni vet:”Wow, bara fem och pratar REDAN italienska! FAN-tastiskt!”

Folk som jobbar i vården är ju trots allt utbildade, just för att jobba i vården. De har inte vandrat in från gatan som barngenier och genast tilldelats ett stetoskop och ett par fula träskor. Eller så här: Det finns gott om rörmokare som är FAN-tastiskt skickliga. Men inte förundras någon över det.

Däremot finns det något annat man kan förundras över: hur lyckas de få något gjort på sjukhusen, med tanke på att de alltid fikar?

Om man är på besök hos en inlagd, var hittar man syrrorna? I det där första rummet i korridoren med halvstängd dörr och tjocka koffeindimmor, förstås.

Läkarna sitter väl en våning upp med lite finare dopp. Jamen, de passar på när det är besök, säger ni. De vill inte störa.

Skitprat. Man har varit inlagd, också. Man har sett pärlsockret i mungiporna. Man har tjuvhört tisslet om att det är tårta i dag. Igen. För Berit ska sluta, eller Jalle fyller år, eller Fia ska byta avdelning.

Och man har tillräckligt många bekanta som varit i svängen. Jag kan på rak arm dra fram tre olika ögonvittnesskildringar av fikaraseriet i svensk sjukvård – olika sjukhus, olika avdelningar, olika städer. Men samma sak. Tre fikapauser på sex timmar är inte ovanligt. Och skulle du tacka nej efter tredje fikat går Mårran genom rummet. Den kryomedicinska kylan sänker sig över fikavägraren.

Man vill ogärna göra sig ovän med sjukhusfolk. Blir man sjuk är m an ju deras gisslan. Så de flesta botade gör som de där bankkassörskorna, som bara hade lovord om Clark Olofsson, efter att han viftat med vapen i nyllet på dem och låst in dem i ett bankvalv. Det känns säkrast så. Och, visst, många i vårdsvängen är jätteduktiga, fantastiska, underbetalda, underbemannade och allt det där. Verkligen.

Men det går åt en hel del prinsesstårtor också.

ARTIKELN HANDLAR OM