Jag hatar att SJ kan göra precis som de vill

KOLUMNISTER

Vi är klimatpiloter, Joachim och jag. Ett kommunalt projekt där vi antar tolv utmaningar. Nu i sommar är det dags för utmaning nummer elva, en miljövänlig fritidsaktivitet. Jag

bestämmer att vi ska åka till Astrid Lindgrens värld med tåg. Underbar idé. Med en liten itsy bitsy-

hake. Det är SJ som kör tågen i det här landet.

SJ SJ, gamle vän. Men med

vänner som SJ behöver man inga fiender.

SJ är jättebra om du aldrig vill vara i tid. Vill kasta dina pengar in i ett gapande svart hål. Älskar perronger och känslan av att vad som helst kan hända, till exempel att det

aldrig kommer ett tåg, groovy, wild och crazy för dig med behov av att sväva i total ovisshet.

Vi tog bussen från vårt kedjehus till stationen. Där fick vi veta att tåget var inställt och ersattes av buss. Ingen information, bara ”tåget är

inställt, var god sätt dig på en nedklottrad buss”. Nu blev vi sura. Alltid är det något med dessa sabla skittåg, men man vänjer sig aldrig. Spåret har legat där i över 150 år, men det blir svårare och svårare att ta sig fram på det. Kanske är det krökt. Kanske måste vi bända loss en bit räls och köra upp i röven på någon ansvarig.

Barnen blev besvikna. Nu fick de inga bord att ha målarböckerna på.

Vi gick på bussen som var bränd på sätena, knivskuren i ryggarna samt klottrad med saker som ”hora”, ”knulla” och ”I was here”.

Längst bak i bussen ville ungarna sitta eftersom jag någon gång har

berättat att det är de coola kidsen som sätter sig där.

Vi äter våra mackor med svettig ost, jag dricker juice och kan inte hitta en bekväm ställning. Jag är gravid i nionde månaden och blir surare och surare för varje minut som går. ”Jag mår illa”, säger ett av barnen och Joachim blir askgrå i ansiktet. Inte det också.

Men ingenting händer. En stund senare känner jag hur det vattnas i munnen. Instinktivt kastar jag mig fram och får tag i en genomskinlig plastpåse som hänger på armstödet.

I den ligger två utspottade snusk-

luttar samt en ölburk. Jag kastar ur ölburken och ger Joachim en blick. Joachim är nu kritvit i ansiktet och ögonen är uppspärrade som bollar.

Jag vänder mig mot golvet, tänker att det här händer inte mig, och spyr sedan hulkigt med grova

uppkastarljud så det hörs över hela bussen. Påsen fylls snabbt av blodapelsinjuice. Joachim kastar fram en ny påse och jag spyr två gånger till.

Nu stannar bussen i Högsby.

Jag hoppar och kastar påsarna i en

papperskorg. Sedan ställer jag mig med ryggen mot bussen och snyter ut magsaft blandad med små delar av morgonens dinkelgröt genom

näsan.

Hade vi tagit bilen, vår miljöbil, och åkt samma tid som bussen lämnade kedjehuset hade vi varit framme vid Astrid Lindgrens värld nu. Det hade kostat oss mindre och med tanke på hur busschauffören kör kan miljövinsten som bäst vara minimal.

Men här står jag, med goda intentioner och dinkelgröt i näsjäveln och visst stinker jag spya, men allra mest osar mitt hat till SJ.

Jag hatar att SJ ka n göra precis som de vill och komma undan med det. Ja, vi kan skicka in ett kvitto och ett klagobrev och få lite godispengar tillbaka. Men jag vill inte ha pengar. Jag vill ta mig från A till B.

ARTIKELN HANDLAR OM