Facebook är en övergående fluga

Facebook är en övergående fluga. Om ett halvår kommer de flesta normala människor att ha lagt det där tramset bakom sig.

Det började ju så bra. Nästan som en semesterflirt. Medan regnet föll satt vi inne och njöt. I dag minns jag inte ens vem som blev min första Facebook-kompis, för på bara några dagar hade det ramlat in ett tjogtal människor som ville vara mina vänner.

Och jag addade dem alla. Tryckte på en knapp och godkände och fylldes av en känsla som jag först bara diffust kände igen. Jovisst, det var ju precis som när man samlade på tändsticksaskar eller klistermärken. Varje nytt exemplar blev en trofé.

Redan där borde jag ha anat oråd. Men det gjorde jag inte. Jag fortsatte samla kompisar och varje ny förfrågan kändes som om att jag blivit vald först i brännbollslaget.

Jag joinade communities.

Jag jämförde filmsmak.

Jag skröt om städer jag besökt och jag drack virtuella drinkar och namngav åttiotalsband på tid samtidigt som jag kollade in dagens tionde you tube-klipp som någon av mina nära hundra kompisar tyckte att jag skulle titta på.

Och nånstans där tröttnade jag. Att det sammanföll med nyheten att Bill Gates var på väg att ta över och att Facebook äger rättigheterna till allas våra bilder – det gjorde bara beslutet lättare. Inte för att jag hade några illusioner om att just ansiktsboken skulle förbli en kommersiellt orörd zon eller att den drevs av filantropiska skäl. Men ändå.

Jag hoppar av. Det är inte lika dramatiskt som att fly från gamla Östtyskland. Fast nästan. De omtumlande känslorna av plötslig frihet och samtidig osäkerhet virvlar runt i mitt inre, men jag har tagit steget.

Tillbaka till verkligheten där människor möts på riktigt och dessutom arbetar när de har betalt för att jobba. Det är tveksamt om någonting hitom spanska sjukan påverkat produktiviteten som just Facebook-febern.

Jag checkar ut. Jag har ett liv att sköta. Ni andra får klara er utan mina löjliga uppdateringar med citat ur poplåtar, ni får leva utan min coola profilbild och ni får hitta någon annan att jämföra saker med. Ni som har addat mig för samlandets egen skull får lycka till med nästa kille. Ni andra vet var jag finns i verkligheten.

Där ska jag försöka skriva ett långt brev till Lasse Lindell, ett bra mejl till Christian och dessutom slå en lång signal till Björn. Men först ska jag ringa mamma. Det var längesen. Hon är inte på Facebook. Ännu.

avAnders Westgårdh

ARTIKELN HANDLAR OM