Oförmågan att acceptera sin skilsmässa kan bli livsfarlig

KOLUMNISTER

Aftonbladets Kerstin Weigl: Mönstret ser likadant ut varje gång

Smärtpunkten i den aktuella våldtäktsdomen är en storslagen självömkan. En kväll tar kvinnan av sig vigselringen och hans värld spricker.

Han blir farlig. Han våldtar sin hustru, gör henne illa. En vrede får sitt utlopp.

Så ser han det inte själv. Ordet han valde under rättegången är “besvikelse”. Ur domen: “Han har gjort allt under åren för att blidka målsäganden. Han har mutat henne med pengar och resor och ställt upp mycket för barnen.”

I sin egen berättelse är han själv offret, inte hon. Så ser mönstret ut: våldtäktsmän beskriver sig vanligen som maktlösa, utifrån vanmakt växer känslor som måste få utlopp.

Här har vi en tidigare ostraffad våldtäktsman, gift sedan många år, socialt välfungerande, inga missbruksproblem.

Ändå går han sönder.

För att män sämre klarar att bli lämnade?

Män som våldtar har i regel svårt med intimitet. Sociologisk och psykologisk forskning antyder att män överlag lider mer av en skilsmässa.

Kvinnan är bättre rustad, har fler nära relationer, en rikare känslomässigt livsinnehåll. Har hon haft en pappa på relativt stort avstånd är hon tränad på viss distans till en partner.

Hon är påfallande ofta före honom i processen, sörjer den känslomässiga förlusten medan äktenskapet är i dödsryckningar. När hon lämnar - och i sex av tio skilsmässor är det kvinnan som bryter upp - är hon mer “färdig”.

Män tycks vara mer benägna att uthärda även en dålig relation. För mannen är kvinnan oftare den enda intensivt känslomässiga relationen de har. Ett övergivande blir så mycket mer, så mycket större.

Så långt psykologin.

Men att skiljas är alltid en livskris. Och hur vet vi när de starka känslorna av bitterhet, självömkan och övergivenhet riskerar att bli avstamp för våld? Vad betyder normer för manlighet?

Jag skulle vilja veta mer om det. För somliga mäns oförmåga att acceptera skilsmässan kan bli bokstavligen livsfarlig. Varje år dödar en handfull övergivna män sin kvinna, för att sedan ta sitt eget liv.

Men vilka? Under vilka förhållanden kraschar en man totalt i vrede och självömkan? Där finns ett samhällsproblem värt en forskningsinsats.

avKerstin Weigl

ARTIKELN HANDLAR OM