USA:s förlorade krig banar väg för allt fler nya terroristgrupper

Foto: AFP
Terrorgruppen Isis har tagit kontrollen över flera städer i Irak. Här en bild från deras Twitterkonto där milissoldater viftar med flaggor vid gränsen mellan Syrien och Irak. "Demokratins dilemma är att det inte blir nobelpristagarna som kommer till makten, utan grottmänniskorna."
KOLUMNISTER

USA förlorade alltså kriget mot Irak, liksom man är på väg att förlora kriget i Afghanistan, liksom man förlorade kriget i Vietnam. Det kan förefalla som ett mysterium hur detta land med världens största militära, ekonomiska och intellektuella resurser gång på gång lyckas trassla in sig ­ i hopplösa krig som man dessutom förlorar. I inget land på jorden finns så mycket politisk kunskap eller så många nobelpristagare som i USA. Ändå denna dåraktiga utrikespolitik.

Nu kanske någon bombliberal ­menar att USA tvärtom vann kriget ­ i Irak eftersom man dödade hundratusentals irakier och bombade landet om inte tillbaka till stenåldern så åtminstone till 1800-talet och att denna kraftfulla insats på intet sätt motsvaras av egna förluster. Irak är ett spolierat land, USA är det inte, alltså vann USA.

En sådan slutsats är inte bara blodtörstigt primitiv utan också direkt felaktig. Ty krig är nu en gång för alla politikens fortsättning med andra medel. Varje krig har ett politiskt mål, uppnår man det vinner man. Om inte har man förlorat, hur många människor man än dödat och hur mycket man än viftar med flaggor och utropar sig som segrare.

Administrationen under George W Bush ställde upp tre politiska mål för att sälja in kriget i Irak. De två första byggde på direkta lögner, att Irak var ett centrum för al-Qaidas terrorism och att Irak disponerade massför­störelsevapen som utgjorde ett allvarligt hot mot omvärlden. Kriget skulle alltså avvärja dessa hot.
När lögnerna avslöjades och det visade sig att dessa hot inte existerade så uppfann George W Bush och hans sekundanter vicepresidenten Cheney och försvarsministern Rumsfeldt ett nytt politiskt mål, att konstruera en mönsterdemokrati i Irak.

I dag råder ingen tvekan om resultatet. Den terrorism som inte fanns i Irak har nu i krigets kölvatten vuxit till formidabel styrka och rörelsen Isis, som får al-Qaida att framstå som folkpartister vid en jämförelse, behärskar stora delar av landet och hotar rentav med att inta huvudstaden Bagdad.

Kriget i Afghanistan har under det dryga decennium som det pågått motiverats med olika politiska mål. Först gällde det att infånga Usama bin Ladin och oskadliggöra al-Qaida. När det politiska målet efter några års krigande framstod som omöjligt hittade man på ett nytt politiskt mål, att befria den afghanska kvinnan.

Och till dessa av USA formulerade målsättningar anslöt sig som bekant ett stort antal länder, pinsamt nog också Sverige. För svenskt vidkommande har bombliberaler och krigsvänner hittat på ytterligare ett skäl att stödja vårt krig, nämligen att hylla våra svenska soldater för deras ädelmod, offervilja och strävan att ”göra skillnad”, varmed antagligen avses att befria den afghanska kvinnan. När den USA-ledda krigskoalitionen nu är på väg att ge upp och våra svenska soldater kommer hem är det som förlorare. Hur mycket medaljer som än delas ut och hur många flaggor det än viftas med.
Om någon kan sägas ha segrat ­ i dessa idiotiskt motiverade krig är det faktiskt Usama bin Ladin och den islamistiska terroriströrelsen. Usama bin Ladins mål var att provocera USA till vettlösa krig för att därmed framkalla en våg av USA-hat och motivera massorna till islamistisk terror. Den terroriströrelse som fanns i den muslimska världen vid tiden för attacken på tvilling­tornen var förmodligen inte ens en tion­del så stor som i dag. Det av USA proklamerade kriget mot terrorismen ledde till en fruktansvärd succé för terrorismen. Alltså vann Usama bin Ladin. Han lyckades uppnå sina politiska mål med kriget. Till förlorarna hör Sverige.
För att åtminstone försöka finna något ljus i detta mörker kan man möjligen utse ännu en segrare: Kurdistan är på väg att bli verklighet, kurderna är närmare en egen stat än någonsin.

När den irakiska armé, som USA investerat miljarder i, omedelbart kastade ifrån sig vapen och uniformer och lade benen på ryggen inför den anstormande terrorismen så tog den hårdföra kurdiska milisen Peshmerga, krigsvan sen decenniers kamp mot olika regimer i Bagdad, omedelbart över alla ­militära posteringar i den omstridda oljestaden Kirkuk.

Den släpper de inte ifrån sig i första taget, varken till islamistiska terroristhopar eller till den svaga irakiska ­armén. Det ironiska är att kurderna faktiskt till stor del har USA att tacka för denna framgång, även om det ­absolut inte var något politiskt mål för vare sig administrationen Bush eller Obama. USA:s krig slog sönder Irak, så fick kurderna till slut sin stora framgång som ett rent misstag till följd av USA:s långa ­serie misstag och rena galenskaper av män som George W Bush, Dick Cheney och Donald Rumsfeldt.
Dessa män må framstå som grottmänniskor i jämförelse med den intellektuella elit som behärskar alla amerikanska universitet.

Demokratins dilemma är att det inte blir nobelpristagarna som kommer till makten, utan grottmänniskorna. Och då går det illa, i demokratisk ordning.

Bombliberalen Jan Björklund ville att Sverige skulle delta i USA:s krig ­ i Irak. Göran Persson gick i krig i Afghanistan. Men som tur är har våra svenska politiker inte tillgång till en arsenal av USA:s storlek.

För övrigt anser jag att...

... Språkrådet bör klandras för att man nu godkänt idiotuttrycket ”svensk media”.

... Horace Engdahl, som förargligt nog visade sig ha oanade talanger som författare av schlagertext, bör få uppdraget att skriva om den pinsamma svenska nationalsångstexten.

...den pågående tävlingen mellan våra svenska politiker om vem som är mest feminist innehåller storartad med oavsiktlig komik. Roligast hittills var Anders Borg när han deklarerade att moderaternas ekonomiska politik faktiskt var superfeministisk.

avJan Guillou

ARTIKELN HANDLAR OM