Media måste kräva svar om klimathotet

Foto: Noah Berger / TT
Skogsbrand i Kalifornien.
KOLUMNISTER

Plötsligt blev klimathotet en valfråga på riktigt och även om det är för sent att stoppa katastrofen finns det kanske tid att rädda civilisationen. Det är ett ovanligt attraktivt kanske. Så hur kan vi fortfarande ha ett politiskt samtal där klimathotet behandlas som ett särintresse? Varför hör vi fortfarande repliker som mest ska hålla partiledaren flytande tills den besvärliga punkten är överstökad? De retoriska armpuffarna måste punkteras.

Här är några flyktvägar som debattens dirigenter behöver stänga under valrörelsens sista veckor. Och ett drastiskt förslag.

1) Det sociokulturella kryphålet.

En besvärande pinsam skenmanöver vi sett gång på gång den här sommaren är försöken att uppfinna sociokulturell debatt i röken från skogsbränderna. Hur politiker som saknar klimatpolitiska svar (och botten) slänger in afghaner, elcyklar, genuspolitik och den heliga friheten att grilla i samtalet för att skymma sikten för klimatfrågan och flytta striden till en arena där den som saknar klimatpolitiska svar ändå kan slåss.

En del moderater har dragit den här taktiken så långt att de nu beskyller tidningar som skriver om klimathotet för att bedriva en räddningsaktion för Miljöpartiet – en ogenerad desperation som emellertid lär fungera i en del väljares öron, den konspirationsteoretiska hundvisslan ekar ju i ett redan etablerat populistiskt ramverk där alla journalister är miljöpartister och bor på Södermalm.

En politiker måste förstås vara fri att ställa kostnaden för brandsläckningsflygplan mot kostnaden för elcyklar eller till och med 9 000 afghaner men det är inga klimatpolitiska svar. Det är något annat.

2) Att prata om plåstren i stället för såret.

En rimligare sidledsförflyttning vi lär få se mycket av de kommande veckorna är svar som snabbt flyttar fokus till krisberedskap. Landets förmåga att släcka bränder är naturligtvis en viktig fråga (som bara kommer öka i betydelse när klimatet förändras och extremväder blir vanligare) men den handlar fortfarande om att släcka bränder. Bokstavligen och bildligt. Det är något annat. Alla politiker måste tvingas prata om tändstickan. Så att säga. Den där som klimatforskarna pekat på i många år.

3) “Vi måste ta människors oro på allvar.”

Oron för klimatförändringarna ökade ordentligt sommaren 2018 men det är inte oron som politikerna behöver ta på allvar, det är vetenskapen. Forskarna har pekat på klimatförändringarna i många år och det ska inte behövas väder (som inte ens kan knytas till klimatförändringarna) för att politiker ska lyssna på fakta. Klimatet var den viktigaste frågan innan sommarens bränder och kommer fortsätta att vara det.

4) “Vi är redan så duktiga.”

När någon ickesvarar med invändningen att Sverige redan är världsledande på klimatvänlig energi och att fortsatt omställning gränsar till poänglös självspäkning när resten av världen ser ut som den gör måste det lyftas att vi trots allt tillhör planetens värsta problembarn räknat i koldioxidutsläpp per person – mest för att vi konsumerar så mycket och att varorna ofta är tillverkade i länder där industrin sliter hårt på miljön.

Du kan ladda din nya mobiltelefon (för den är väl nästan alltid ny?) med klimatsmart el men den var en belastning för miljön redan innan du köpte den – i gruvan där metallerna bröts, i fabriken där den monterades och på vägarna när den fraktades hit – och det slutar inte där. Serverhallarna som pumpar innehåll till våra smarta mobiler drar så mycket smutsig energi att vi snart kan passera punkten där nätets klimatpåverkan är större än hela flygbranschens. Du kan inte ens sitta still i soffan och gilla dina vänners kantarellbilder eller streama serier utan att lämna ett ekologiskt avtryck. 

Fast här går väl ändå en gräns för vill vi ens rädda en värld där man inte kan titta på Game of Thrones?

Att angripa konsumtionen och den ständiga tillväxten – vilket i någon mån är att angripa vår livskvalité – lär ingen politiker våga riktigt än men vi kan åtminstone påminna varandra om det dolda priset för vår höga levnadsstandard.

5) Ordsylten.

Det svåraste är förstås svaren som faktiskt är klimatpolitiska. För de kan fortfarande bestå av ordsylt. Och hur ska väljarna veta om svaret har styrfart i en värld där betänketiden runnit ut?

Säg att en politiker förklarar att flygbranschen själv driver på den fossilfria omställningen, kanske med en replik om att flygbolaget SAS redan under 2017 blandade ner 100 ton förnybart bränsle i tankarna. Det kan låta som ett svar med styrfart men bara för den som inte vet att bolagets bränsleförbrukning under samma år ökade med 80 000 ton och att det förnybara bränslet utgjorde 0,07 promille av de totalt 1,4 miljoner ton flygbränsle bolaget förbrukade 2017.

Men vem ska säga det?

Om det bara är upp till politikerna att rätta varandra tvingas vi liksom följa en strid om vad som är fakta, vilket vi brukar få göra i alla möjliga frågor men den här är ju lite speciell eftersom hotbilden är vetenskapligt förankrad, berör allt mänskligt liv och bara kan hanteras en gång.

Jag tycker själv att journalister kan unna sig friheten att ställning för människosläktets överlevnad men det är mycket begärt att den som ställer frågorna ska veta allt.

Enklast vore förstås att ha en klimatforskare i studion under partiledardebatterna, någon Rockström som omedelbart kunde bollas in med följdfrågan “är det här en rimlig strategi?” så att ordsylten kunde städas i tid. I februari föreslog jag själv just den här modellen, mest för att vi behöver hitta en väg bort från medias ängsliga behandling av frågan som ett särintresse eller en “Ribbingfråga" (för att citera komikern Ola Söderholms utmärkta suckande åt journalisternas sömndruckna hantering av klimathotet).

“Vi behöver inte sänka levnadsstandarden i Sverige för att bli klimatvänligare” lovade Liberalernas Jan Björklund i veckan och SVT hade inga följdfrågor (vilket förstås kan ha bottnat i att reportern blev stum av förvåning). Det påståendet skulle man gärna se en vetenskapare värdera om det luftas igen i en partiledardebatt, liksom Miljöpartiets fräna linje mot kärnkraften – är den verkligen försvarbar i det akuta läge vi befinner oss i?

En invändning jag mött är frågan om varför bara den här punkten i debatten skulle bemannas med forskare i domartröjor, varför inte vetenskaplig utvärdering av politikernas svar kring vården, skolan eller integrationen? Det är en rimlig invändning och jag förvånades själv över hur svårt jag hade att motivera varför det är skillnad utan att använda demokratiskt problematiska ord som undantagstillståndakut och kris.

(Men det är skillnad.)

Modellen med politiker och vetenskapare i studion samtidigt har testats, Vetenskapsradion i P1 ställde till exempel tidigare i år frågan om utbyggnaden av Arlanda är förenlig med klimatmålen och bjöd in miljöminister Karolina Skog (MP), moderaten Jessica Rosencrantz, vice ordförande i riksdagens trafikutskott, Jonas Åkerman, trafikforskare vid KTH och Pål Börjesson, professor i miljö- och energisystem och expert på biobränslen vid Lunds universitet.

Det gick bra.

Fast samtalet hade naturligtvis inte samma politiska laddning som en tv-sänd partiledardebatt på tröskeln till valet.

Man kanske får finna sig i ännu en valrörelse till där klimathotet behandlas som en Ribbingfråga, världen hinner åtminstone inte gå under innan våren 2019 och den sista säsongen av Game of Thrones.

ARTIKELN HANDLAR OM