Mejla

Anders Westgårdh

Han vägrade ätas upp av bitterheten

Publicerad:

Ni vet att jag inte tror på Gud och den grejen men om det ­ändå skulle visa sig att Jesus lever blir jag inte förvånad om han bor i ett ruckel till hus i en trasig förort utanför ­Detroit.

Under namnet Sixto Rodriguez.

Från en vecka med fattigdom och människovärde som teman i medierna och debatterna är det utan tvekan filmen ”Searching for Sugar man” som gripit mig starkast.

Den svenskproducerade dokumentären om mannen som borde blivit världsstjärna men som försvann ut i tillvarons skugga belönas rimligen med en Guldbagge i kväll. Den är också ­nominerad till Oscars, Bafta och en drös andra utmärkelser i filmens värld.

Precis som för de flesta gick mig Rodriguez helt förbi när han i början av sjuttiotalet gjorde två skivor fulla av välskrivna låtar med känsla och patos. Jag var fullt upptagen med att lyssna på tuggummipop.

På plats i biografen Drakens mäktiga sal är jag först mitt vanliga skeptiska jag. Så jävla märkvärdigt kan det väl inte vara, varken gubben eller ­musiken eller filmen?

En halvtimme senare sitter jag med glansiga ögon och håller andan för att inte snörvla. När kameran zoomar in fönstret i det skruttiga huset och vi för första gången får se själve Rodriguez går ett sus genom pub­liken. När han kliver – stapplar – upp på scenen inför tiotusentals människor applåderar hela biosalongen. ­Ingenting kunde stoppa oss.

Jag ska inte trötta er med fler ­detaljer, men ni ska veta att ­filmen är ett monument över män­niskans storhet, om värdighet i den kalla motvinden, om stolthet mot ­alla odds och om ­raka motsatsen till det triviala ­gnällande som brukar ges mest ­utrymme i våra dagars ­medier.

Berättelsen om Rodriguez bevisar också, återigen, att de bästa historierna oftast är de som inte är hopdiktade utan faktiskt helt verkliga.

Det nästan mest gripande är den värdighet som strålar ut från filmens huvudperson, hur han i stället för att låta sig ätas upp av bitterhet tycks ­acceptera ödets lott och försöker ­göra det bästa av korten han blivit tilldelad. Inte som kapitulation, utan med den tacksamma insikten att livet kunde varit så mycket värre.

Han blev inte rockstjärna. Han blev daglönaren som tog en universitetsexamen i filosofi. Vid dryga ­ 70 har han nu fått sin upp­rättelse.

Och jo, vid närmare ­kontroll visar det sig att han faktiskt döptes till just Jesus Rodriguez. Jag är beredd att bli hans lärjunge.

Överflödigt frågetecken

Finns fattigdom? Frågan är naturligtvis helt överflödig och även om det finns all ­anledning att granska hjälporganisationernas drama­turgi skjuter ”Uppdrag granskning” stolpe ut så det tjongar om det. Även solen har fläckar. Mer intressant hade varit hur vi kan minska klyftorna och lidandet. Kan 60 nya Jas-plan vara ett steg på vägen?

Överflödig fattigdom

Att ha tillgång till allt under uppväxten ger själslig fattigdom.

Att växa upp bortskämd med ständig tillgång till det senaste i form av mode­kläder, mat, godis, läsk, ­medier, datorkraft och spelkonsoler behöver inte nödvändigtvis vara synonymt med rikedom och välstånd. Jag är övertygad om att det finns en själslig barnfattigdom även i de mest väl­bärgade hem. Den har bara inte blivit utsatt för granskning ännu.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM