Mejla

Oisín Cantwell

Vi går till Pantbanken med våra drömmar

Madeleine Telmen, chef för pantbankens kontor i Stockholm city.
Madeleine Telmen, chef för pantbankens kontor i Stockholm city.

KOLUMNISTER

Till Pantbanken kom en man med sin själ i en cigarrlåda.

Jag föreställer mig att det är så här det ser ut, i tider av oro blir folk desperata och försöker belåna vad som helst, men Madelene Telmen förvånar mig med sitt svar.

– Tvärtom. I perioder av kris blir människor försiktiga och blir räddare om det de har, säger hon.

Hon borde veta vad hon pratar om. Hon är chef för Pantbankens kontor i Stockholm city och har arbetat i 30 år i branschen.

En kompis tipsade om ett ledigt jobb. Telmen sökte, fick napp och blev kvar.

– Det bästa med det här arbetet är att jag aldrig blir färdiglärd. Det kommer hela tiden in nya varor jag inte sett tidigare.

Som exempelvis?

– En del konst jag bara sett på bild.

Vi sitter på ett litet café i Hötorgspassagen, runt hörnet från ett av Pantbanken Sveriges 25 butiker (varav tre ligger i Finland.)

Det är tomt och ödsligt, bortsett från några äldre italienare som sitter och tjattrar i ett hörn.

Bäst hade givetvis varit att göra intervjun på plats i affären, miljö är inte en oväsentlig dimension för reportrar och fotografer, men någon på huvudkontoret sa nej. Coronarestriktioner.

”Rekord för pantbanker i pandemin”, löd en rubrik i någon morgontidning i förra veckan. En nyhet som vid en första anblick motsäger inledningen på den här texten.

Men som i så många andra sammanhang finns i detta fall utrymme för fler än en sanning och sanningen är att det är försäljningen på auktioner som har skjutit i höjden.

90 procent av de varor som lämnas in hämtas ut. De prylar som efter sex månader är kvar säljs så småningom. Så de klockor och smycken som nu läggs ut pantades i allt väsentligt innan smittspridningen ens tog fart.

– Folk reser inte och går inte på krogen. De har mer pengar över. Samtidigt arbetar många hemifrån och tillbringar mer tid på nätet.

– Jag tror att den kombinationen gör att försäljningen på auktioner gått upp.

Allt var så annorlunda då Madelene Telmen fick sitt första jobb. Ingvar Carlsson var statsminister, Tyskland återförenades och Nelson Mandela släpptes ur fängelse.

På den tiden gick det ännu att panta småsaker. 200 kronor för gitarren. Ytterligare någon hundring för cd-spelaren.

Ung och pank kånkade jag en sommardag för många år sedan iväg med en lågprisutgåva av Strindbergs samlade verk. Studielånet hade gått till kurslitteratur. Eller om det nu var sprit.

En tant i luckan på Pantbanken i Götgatsbacken suckade och sa tack men nej tack. Ett beslut jag förhoppningsvis inte protesterade mot.

August Strindberg själv var för övrigt en av kunderna. Efter att han skiljt sig från Harriet Bosse tog han hela sitt bohag till butiken på Storgatan 8 och lämnade in.

Möbler, kläder, porslin, inget hämtades ut igen. Möjligen hade han inte råd. Möjligen var det inte värt besväret. Möjligen var minnena för smärtsamma.

Ni kan läsa mer om det där känslomässiga trasslet i Ockulta dagboken. Nationalskalden spiller i vanlig ordning ut såväl själ som inälvor.

Sedan 1866 har de kommit och gått, kunderna. Johan Alfred Jansson, en bondson från Östergötland, flyttade till Stockholm och blev skomakare. Bakom ett draperi hade han även en låneverksamhet.

Affärerna gick så bra att bisysslan snart var huvudsyssla och stor butik på Östermalm öppnades.

På den vägen är det. Snabba cash. Ingen risk för skuldfälla. Pantbankens fördelar har sin eviga lockelse.

Men numera är det inte cyklar, symaskiner och lakan som belånas. Det är guld, dyra armbandsur och smycken.

Ungefär 900 miljoner lånas ut av Pantbanken Sverige under ett år. Runt 50 000 kunder tar 110 000 lån.

Från Kreugerkraschen 1932 över finanskrisen 2008 till vår tids pandemi. Mönstret är sig likt. Folk håller hårt i sina ägodelar.

Madelene Telmen är 55 år gammal. Hon tror att hon blir kvar tills hon går i pension.

– Alla slags människor kommer in. Men givetvis har inte de fattigaste guld i byrålådan.

– Vissa pratar länge om sina dyrgripar. Andra är fåordiga. Det har inte varit många berättelser om förlorade jobb under coronan.

Kanske är det med Pantbanken som med läkarbesök. Det är någonting privat. Folk har ingen lust att prata med okända om varför de är där.

Det snöar ute. Trottoarerna är hala. Det känns som att det enda som är grusat är mänsklighetens förhoppningar.

Pantbankens skyltfönster lockar med damskor, en handväska som ser exklusiv ut, smycken. Det som inte säljs på auktion bjuds ut i butikerna.

Dyrast på detta kontor just nu är en herrklocka som värderats till en miljon. Ja, det jobbar kunnigt folk här som rätt kan värdera saker.

Vi har trots allt lyckats tjata oss in i butiken. Fotograf Stefan Jerrevång behöver ta bilder. Säkerhetsdörr och sluss.

Vad är det konstigaste föremålet någon har försökt panta?

– Jag har hört om hur en man kom in på ett kontor i Göteborg och sa att han ville belåna sin själ. Den låg i en cigarrlåda. Ja, det gick vägen.

En äldre dam står i kylan och tittar drömmande på ett halsband i guld i en monter på andra sidan det tjocka glaset.

Kanske bär hon på förklaringen till denna verksamhets slitstarka framgång.

Kanske är det våra drömmar vi sätter i pant.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Panter

Guld

August Strindberg