Mejla

Oisín Cantwell

Skyllde mordet på den ene – båda frias

KOLUMNISTER

De två misstänkta var överens om att den ene var mördaren.

Ändå friades båda i går.

Hovrätten för västra Sverige meddelade i går en dom som borde kunna intressera såväl dem som får högt blodtryck så fort en domstol är fräck nog att fria en åtalad som den som är intresserad av straffrättsligt finlir och advokatetik i den högre skolan.

Den tangerar en hel del av det som brott och straff-debatten har kretsat kring den senaste tiden.

Lindomefallet, då två män skyllde ett mord på varandra och gick fria, kronvittnen, vad en advokat bör och inte bör göra.

Bakgrunden:

En 26-årig man knivhöggs till döds utanför en fritidsgård i Landvetter utanför Göteborg i våras.

Att tre män utöver offret befann sig på platsen råder det ingen tvekan om. Övervakningskameror har fotograferat dem enligt konstens alla regler.

Bråket påstås ha börjat efter att ett försök att driva in en narkotikaskuld urartade. Sherlock Holmes behövde inte kallas in för att misstankarna skulle riktas mot de tre överlevande.

Två av dem ljög och sa att de inte varit på platsen. Den tredje for också med osanning till en början och påstod att han inte sett mordet.

Men då denne ändrade sig och pekade ut den äldre av de två övriga som den som höll i kniven släpptes han ur häktet. Misstankarna mot honom skrevs raskt av och han befordrades av åklagaren till huvudvittne.

I tingsrätten dömdes 25-åringen till tolv års fängelse för mord, medan 17-åringen friades helt och försattes på fri fot.

Sista dagen i hovrätten berättade plötsligt ynglingen att det var han som hade hållit i kniven. Förhandlingen avbröts och nya förhör hölls.

Plötsligt var de två åtalade överens om att det var 17-åringen som höll i vapnet. Onekligen besvärande för åklagare Lotta Nielsen, som argumenterat för att det i själva verket var 25-åringen som utdelade de dödliga huggen.

Utredningen talade med styrka för att de misstänkta ljög. Det är inte svårt att förstå varför. Den fullvuxne hade mycket väl kunnat åka på 16 år. Pojken hade dömts till ungdomsvård och varit ute igen efter tre år.

En släkting vittnade om att ynglingen sagt att han skulle få "en massa pengar av folk" som tack för erkännandet. Ett påstående det inte finns anledning att ifrågasätta.

17-åringens advokat valde att avsäga sig uppdraget. Ett rimligt beslut. Det är inte etiskt oproblematiskt att företräda en person som sannolikt försöker ljuga sig till en fällande dom.

Vi är många som ännu får magsår bara vi tänker på Quick.

I stället tog advokat Fredrik Ungerfält över. Vilket även det är i sin ordning. Alla ska ha rätt till försvar.

I sin plädering underströk den nye advokaten att rätten måste pröva erkännandet mot den bevisning som finns i övrigt.

I klartext: klienten snackar skit och bör frikännas.

Hovrätten friade i går de två. Rätten ansåg att åklagaren inte lyckats bevisa att de begått mordet tillsammans. Inte heller höll det alternativa yrkandet, att ynglingen var medhjälpare till brottet.

Jag nämnde Lindomefallet tidigare. Vad som ofta glöms bort i den debatten är att om åklagaren gjort sitt jobb ordentligt och täckt upp olika alternativ, så hade de misstänkta knappast gått fria.

Någon sådan försumlighet finns det ingen anledning att lasta kammaråklagare Nielsen för.

Hennes gärningsbeskrivning var som en straffrättslig tipskupong med resultatet i matchen Liverpool - Manchester United helgarderat. 1X2.

Indicierna räckte helt enkelt inte.

Jag snuddade också vid det ofta återkommande förslaget om kronvittnen. Det här är en favorit hos många politiker, som inte vet eller inte låtsas veta att domstolar kommer att vara skeptiska mot den sortens bevis.

Det finns nämligen skäl att vara misstänksam mot personer som själva kan ha varit inblandade i brott och som har all anledning att skylla på andra.

Nu var inte åklagarens huvudvittne i detta fall ett kronvittne i konventionell bemärkelse, men likheterna är uppenbara. Den här personen var ju själv misstänkt från början.

Så var också hovrätten försiktig i sin bedömning. Vittnet, som i och för sig bedöms som trovärdigt, hade dessutom fel på några punkter i sin berättelse.

Och då bevisningen i övrigt var skral, föll åtalet ihop.

Det viktigaste med hovrättens avgörande är dock någonting helt annat.

I en överhettad tid med krav på hårdare tag, sänkta beviskrav och fler verktyg för polisen, har domarna valt att hålla på den princip som straffrätten måste bygga på.

Det är betydligt värre att en oskyldig döms än att en skyldig frias.

Av: 

Oisín Cantwell

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Mord

Landvetter