Från fredspris till krigshetsare på rekordtid
För mindre än ett år sedan stod premiärminister Abiy Ahmed i Oslo och tog emot Nobels fredspris.
Nu har han inlett en väpnad konflikt och anklagas för krigsförbrytelser.
Bör vi vara förvånade?
I den här historien finns det två intressanta spår. Det ena handlar om den norska Nobelkommitténs faiblesse för att ge priset som uppmuntran i en konflikt innan man egentligen vet hur det kommer att gå.
2009 fick USA:s president Obama fredspriset mindre än ett år efter att han tillträtt. I sina nyutkomna memoarer beskriver han hur han blev väckt mitt i natten av beskedet. Den första frågan han ställde var, "varför då?". Han var inte den ende som undrade.
2016 fick Colombias president Santos priset för en freduppgörelse med vänstergerillan Farc. Bara för att bli bortröstad vid nästa val av colombianer som ansågs att fredsplanen gav amnesti till mördare. Delar av gerillan tagit till vapen igen. Av deras deltagande i politiken blv inget.
Nobelkommittén hoppades att priset skulle hjälpa freden i Colombia på traven. Precis som man hoppades av fredspriset till Obama skulle uppmuntra honom att genomföra nedrustning av kärnvapen.
På samma sätt trodde kommittén att fredspriset till Ahmed skulle bidra till att fredsprocessen i Etiopien och med Eritrea skulle kunna föras i hamn. Det gick väl sådär.
Verkligheten visar att det är riskfyllt att ge fredspriset till enskilda ledare insats som är svåra att omedelbart värdera. Det slår ofta tillbaka.
Uppenbarligen har fredspriset inte haft någon återhållande effekt på Etiopiens premiärminister.
Blodigt inbördeskrig
Tvärtom verkar ett nytt blodigt inbördeskrig stå för dörren i det redan av krig så länge härjade landet. Men inte nog med det. Hela regionen riskerar att dras in.
40 000 flyktingar har redan tagit sig till det ännu fattigare grannlandet Sudan. Risken är uppenbar att även Eritrea dras in i konflikten. TPLF, den gerillarörelse som var de som bestämde det mesta i landet innan Abiy Ahmed tog över, har bombat Eritreas huvudstad Asmara. Eritreanska trupper uppges stå redo att gå över gränsen.
Alla alarmklockor ringer hos FN, Afrikanska Unionen och andra internationella organisationer som vet att det sista regionen behöver är ett nytt krig med tillhörande flykting- och svältkatastrof.
Abiy Ahmed bär inte ensam skulden för att landet på kort tid gått från framtidstro till krigshandlingar. Men han har inte precis visat någon Nobelanda värdig en fredspristagare.
Trots intensiva vädjanden från omvärlden vägrar Ahmed att gå med på några som helst förhandlingar med TPLF-gerillan. Inte nog med det. Han har hotat civilbefolkningen i den största staden Mekele i Tigray-provinsen med en skur av bombningar om de inte överger sina herrar och sätter sig i säkerhet. Att peka ut en hel stad som militärt mål menar bland andra FN och Human Rights Watch är ett krigsbrott.
Handlandet i dag är väldigt långt från den Abiy Ahmed som tog makten i Etiopien 2018 och rivstartade med ett enormt reformtempo där han släppte politiska fångar och skrev på ett fredsavtal med ärkefienden Eritrea. När Eritreas diktator Isaias Afewerki (som håller den svenskeritreanske journalisten Dawit Isaak fånge sedan 19 år tillbaka) kramade om Abiy Ahmed kändes det som världen ändå blivit lite fredligare.
Kastat ut journalister
Men som så många löftesrika politiker före honom i auktoritära stater så visade sig Ahmed ha två ansikten. Den liberale reformatorns använde han för att komma till makten. Väl där försökte han centralisera makten i sina egna händer.
Redan när han i augusti beslöt att ställa in det allmänna valen med hänvisning till covid-19 började varningsklockorna ringa.
TPLF-gerillan som känt sig sidsteppade av Ahmads snabba förändring av makten tog tillfället och beslöt att hålla egna val. Där började konflikten eskalera på allvar.
Ahmed kunde givetvis inte acceptera att en del av landet höll val som han skjutit upp och olagligförklarade resultatet. Medan TPLF inte längre såg Ahmed som landets legitime ledare.
En försvårande faktor är att Ahmed mer eller mindre stängt landet. Utländska journalister kastas ut. Internet och telekommunikationer har varit nedstängda i veckor vilket gör det så gott som omöjligt att veta vad som händer i landet.
Vad vi vet är att kanske tusentals människor dödas och att Nobels fredspris ännu en gång dras i smutsen.