Mejla

Anders Westgårdh

Magnifikt farväl av Monty Python

Publicerad:
Uppdaterad:

Världens mest inflytelserika humorinstitution gick i graven i går kväll. Eller rättare sagt stampades ner i jorden. Monty Python is no more. It’s pushing up the daisies.

Efter 45 år stängde ”Monty Python” butiken och lade d­öda papegojor och slagfärdiga fiskar på hyllan. Avskedet skedde på enorma O2 Arena i östra London, med slutpunkt i går kväll efter tio föreställningar där ”humorns Beatles” sade adjö med sin klassiska kombination av galghumor, under bältet-spexande och absurditeter in absurdum.

Under parollen ”One down, five t­o go” framträdde de fem medlemmar som är i livet, åtminstone ännu ett par år. Snittåldern ligger lätt över sjuttio men det spelar ingen roll för humor har ingen åldersgräns och gubbarna verkade både pigga och glada kvällen igenom.

Vi kom stilenligt med båt längs Themsen och steg iland tillsammans med en brokig samling uppspelta galningar, varav många utklädda till både lumberjacks, bobbies och gumbys. Det råder ingen tvekan om ”Monty Pythons” förankring i den brittiska folksjälen.

Själv minns jag första mötet som närmast chockartat. Jag låg på golvet framför vår ännu svartvita TV tillsammans med brorsan. Ett nytt program i det magra utbudet på den enda kanalen hette ”Monty Python’s Flying Circus". Det liknade ingenting vi tidigare hade sett. Det var ”a revolution in the head”, precis som när Beatles rev sönder den gamla popmusikkartan och ritade en helt ny.

Vi skrattade så vi skrek. Inte minst åt de fantastiska och galna animationerna, där vad som helst kunde i­nträffa. Och ständigt den där foten, som stampade saker rakt ner i jorden.

Jag vet inte hur det är i Belgien e­ller Kroatien, men i Sverige är Monty P­ython en etablerad storhet och en självklar referenspunkt för de flesta som ä­gnar sig åt humor. Från Galenskaparna till Filip & Fredrik löper trådarna tillbaka till de hjärnstormande tokerierna från tidigt sjuttiotal.

Avskedsföreställningen bjöd på klassiker som fick publiken att jubla, skrika repliker och sjunga för full hals. ”Dead parrot sketch” gick närmast överstyr då Cleese och Palin hade svårt att hålla sig för skratt.

De två sista showerna filmades för tv, så håll tummarna för att SVT köper in och visar i vinter.

Avslutningen var magnifik och r­örande. När hela publiken allsjungit ”Always look on the bright side of life” med t­årar i ögonen återstod bara en sista hälsning på storbildsskärmarna: Piss off!

Flygskräck

Att gå ombord på ett flygplan har aldrig varit min idé om njutning. Det är snarare ett nödvändigt ont, för att kunna se världen och förverkliga drömmar. Den värsta flygrädslan är sedan länge hävd. Nu är det människans galenskap som u­tgör det största hotet där vi sitter i sardinburken tiotusen meter upp.

Ställde in

Neil Young har aldrig varit särskilt politiskt stabil, utan vacklat från vänster till höger genom årtionden. Häromdan ställde han in en konsert i Tel Aviv, ”av säkerhetsskäl”. Av humanitära skäl hade v­arit mer imponerande.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM