Mejla

Anders Westgårdh

Musiken förblir mitt elixir, mitt knark, min kick

Publicerad:
Uppdaterad:
1 av 2 | Foto: AP SCANPIX SWEDEN

Jag borde antagligen fylla i deklarationsblanketter men rusar i stället i väg från kontoret och blåkör 40 mil till ett stadshotell i Småland för att se ett okänt amerikanskt band spela inför en publik som kunde rymmas i en normal lägenhet.

I passagerarsätet sitter en likasinnad gubbe som heller inte kan ta ett vuxet beslut och stanna hemma en vanlig torsdag.

Så vi lägger i växeln och rullar österut, me and Claes. Några timmar senare står vi på hotellet i Hultsfred med varsin öl i näven och njuter av det vi gillar mest av allt.

Just i dag heter dom Turnpike Troubadours och är fem lantispojkar från Oklahoma som förvaltar countryns själ som vore den en helig graal.
 

Tillsammans med ett gäng lokala tonårstjejer står vi längst fram vid den lilla scenen och tjoar och klappar takten. Några timmar senare krälar vi upp i svinottan för att hinna tillbaka till våra skrivbord innan någon anar oråd. Ännu ett jack i kolven, ännu ett magiskt musikminne rikare.

Medan solen stiger över det vårvaknande landskapet cirklar tankarna. Är jag riktigt klok egentligen?

Det är hypotetiska frågor, för jag vet att jag inte kan sluta. Det som drabbade min unga själ i mitten av sextiotalet sitter fortfarande som en giftpil. Jag är 57 år gammal men kan inte sluta bry mig om musik, kan inte sluta älska, njuta, oroas och beröras av musik och det spelar ingen roll om den är knastrig och knasig från 1935 eller sprillans ny – musiken är och förblir mitt elixir, mitt knark, min kick.
 

Jag är glad att vi kom i väg och fick se Turnpike Troubadours. Dom kommer att bli stora, vinna Grammys och spela på stora arenor och jag kommer att kunna berätta för barnbarnen om Hultsfred 2013.

Efter spelningen står vi och snackar en stund med bandets sångare och låtskrivare. Jag inser att jag är dubbelt så gammal som honom men det spelar ingen roll för vi älskar båda Townes van Zandt av samma gränslösa och tidlösa skäl.

Och det var därför jag inte drog på munnen när en riktigt gammal gubbe fick hjälp uppför trappan och fram till ett bord nära scenen. Det kunde lika gärna vara jag, om 25 år.

Många lever för jakt, golf eller möbel­renovering. Det kunde ha blivit konst eller arkitektur eller vin eller sport, men för min del blev musiken den livsuppe­hållande passionen som i sin slösande rikedom aldrig sviker och som alltid finns där, come rain or shine.

Jag är så tacksam för det.

Bruce får klara sig själv i Sverige

För första gången sedan 1981 får Bruce klara sig utan mig på svensk mark. Det finns ingen artist jag sett lika ofta, men hur mycket jag än älskar honom är det något som tar emot den här gången. Det var för nyss vi sågs, det pirrar inte i kroppen – och den där Friends Arena känns intuitivt fel. Så jag stannar hemma. Fast jag vet att jag kommer att ångra mig.

Vi måste hålla koll på frustrationen

Frustration är världens farligaste bränsle och de mest urspårade människorna är ofta dem vars drömmar gått i kras. De som ville bli något bra men snubblade på vägen. Det senaste typexemplet är Bostonbombaren Tamerlan Tsarnaev vars lovande boxningskarriär tvärstoppades av nya regler för medborgarskap. Vi måste hålla ögonen på de tidigt stukade.

avAnders Westgårdh

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM