Rörande försök av Olofsson – om man ska ta henne på allvar

Foto: EN SISTA UPPLÄXNING Maud Olofsson försökte, som sin sista insats som näringsminister, tala förstånd med elbolagsdirektörerna. Rörande, om man ska ta henne på allvar. Men med tanke på det allmänna förstörelseverk som pågår i privatiseringarnas spår är det svårt att tro att det ska fungera. Foto: FREDRIK SANDBERG/SCANPIX, MAGNUS SANDBERG
KOLUMNISTER

Den kalla årstiden närmar sig och elbolagsdirektörerna gnuggar händerna. Kyla betyder högre elpriser. Och följaktligen har sex av tio svenska kärnkraftsreaktorer stängts av.

Det börjar bli ett bekant mönster. 2008 var tre reaktorer avstängda under hela hösten och ingen av dem kom igång före jul. Förra året passade elbolagen på att kraftfullt minska produktionen just under den rekordkalla perioden, så att våra elpriser blev de högsta någonsin.

Det är ingenting konstigt i sig med att kärnkraftsreaktorer måste stoppas för översyn då och då. Det konstiga är att det inte kan ske sommartid och att det alltid råkar bli så många reaktorer som ska stängas av samtidigt. Som nu, när sextio procent av reaktorerna står stilla. ”Marknaden”, vem nu det är, räknar enligt Svenska Dagbladets ekonomibilaga med en prishöjning på 68 procent i vinter.

Det här är ingen teknisk fråga, utan en ideologisk. Privatiseringen av den svenska elproduktionen har genomförts av politiska skäl, inte för att minska elkostnaderna för det svenska folket utan för att höja dem.

Dyrare el är en självklar konsekvens av privatiseringen, men så kan ju ingen politiker säga öppet. Tvärtom brukar alla borgerliga privatiseringsivrare hävda att allt som kan överföras från statligt ägande till privatkapitalistiskt är en välsignelse i sig och därmed leder till en bättre värld.

När så elbolagsdirektörerna förväntansfullt ser fram emot en lika kall vinter som förra årets, så blir läget lite pinsamt för de politiker som står för privatiseringstankarna. Maud Olofsson beslöt sig därför att, som sin sista insats som näringsminister, ta itu med problemet. Hon kallade till sig ett gäng elbolagsdirektörer och talade förstånd med dem. Därefter gick hon ut och förklarade att direktörerna snällt lovat att hålla sig i skinnet och se till att få igång elproduktionen till vintern. Därför skulle vi inte ”känna någon oro” och hon förklarade att hon ”litade till att det de lovar, det ska de hålla”, så det så!

Det trösterika beskedet om sensationellt snälla direktörer sprack ganska snabbt. Vattenfalls direktör på uppläxningsmötet hos Maud Olofsson, Torbjörn Wahlborg, deklarerade frankt att ”jag har inte lovat Maud Olofsson, utan jag har sagt att det är vår ambition, förhoppning och vår starka tro”.

Ett löfte, som med en bekant politisk formel, förvandlades till en målsättning med andra ord.

Maud Olofssons föreställning att det går att tygla kapitalismen genom att tala förnuft med snälla direktörer är visserligen rörande. Om man verkligen ska ta henne på allvar.

Men med tanke på det allmänna förstörelseverk som pågår i privatiseringarnas spår är det svårt att tro att någon enda människa kan inbilla sig att all denna överföring av skattebetalarnas pengar till privat storindustri skulle vara bra för just skattebetalarna, eller elkunderna.

För två år sedan såldes 616 apotek. Fyra storföretag fick dela på kakan, två tredjedelar av apoteken privatiserade på ett bräde. Vilket naturligtvis leder till dyrare och mer svårtillgänglig medicin och ökat utbud av huvudvärkspulver och goda vinster för de nya privata ägarna. De ”riskkapital-bolag” som härjar i den före detta offentliga sektorn är oftast skojarbolag som har säte i skatteparadis så att de kommer undan både insyn och skatt.

Häromåret tjänade de fyra största vårdbolagen två och en halv miljarder kronor, som de alltså kunnat casha in av våra skattemedel. Till detta kommer ytterligare skattemiljarder som överförs från allmänheten till riskkapitalisterna när det gäller skola, vård och äldreomsorg.

Alla dessa försämringar genomförs av ideologiska skäl. Det är viktigare att privat kapital kan göra vinster på tågtrafik än att tågen går, som förr i världen, på SJ:s tid.

Det är inte helt lätt att förstå varför. I grunden handlar det om att alla borgerliga politiker hatar statlig verksamhet, särskilt om den går bra, som LKAB, gamla SJ eller Vin & Sprit. Med den utgångspunkten blir vadsomhelst bättre än statligt ägande, också till priset av ökad utsugning av det egna folket och en gigantisk förmögenhets-överföring från de många till de få som redan är rikast. Men om det nu förhåller sig så, varför kan ingen moderat eller centerpartist säga det öppet? Då verkar det ju som om de skäms för sin ideologi. Och, som Maud Olofsson, måste förnedra sig med att låtsas att man kan tala förstånd med elbolagsdirektörer och få dem att lova att inte höja de elpriser som de redan förberett sig för att höja.

Så när kylan slår till och direktörerna gnuggar händerna, tänk på Maud.

För övrigt anser jag att…

■ ■  … det likväl är genant med den svenska överrepresentationen bland nobelpristagare i litteratur. Det är som om 260 pris gått till USA eller 55 till Frankrike. Men det är inte Tomas Tranströmers fel och han var säkert värd sitt pris.

■ ■ Leif GW Perssons fantastiska världsrekord i antal signerade böcker på bokmässan har fått för lite uppmärksamhet. 400 böcker i timmen, en bok var nionde sekund! Det har ingen författare någonsin tidigare varit i närheten av.

ARTIKELN HANDLAR OM