Mejla

Alex Schulman

Eurovision är som en tidsmaskin i tv-soffan

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Måns Zelmerlöw på scenen.
Måns Zelmerlöw på scenen.

KOLUMNISTER

Jag kom i kväll att tänka på luciatåget på min dotters förskola i vintras. Vi satt på små stolar och väntade på att barnen skulle komma in och fröken ville säga några ord före. Hon sa att barnen kanske kommer vara lite ner­vösa, och hon trodde att det skulle hjälpa om vi föräldrar sjöng med i låtarna.

Så när barnen tågade in och sjöng Lusse-lelle så sjöng vi Lusse-lelle också. Men det hjälpte inte. Barnen var nervösa. Barnen tystnade, ett efter ett. Och för att hjälpa dem på traven så sjöng vi föräldrar högre. Samtliga barn var nu helt tysta. De stirrade på oss. Skrämda blickar. Utifrån sett så var det ju en bisarr scen: I låt efter låt satt alltså en grupp föräldrar och sjöng för sina barn.

Jag tänkte på denna märkliga stund i kväll när jag slog mig ner med min familj för att titta på Eurovision. Det är ju speciellt. Det är ju en tidsmaskin. Allt är ju som det alltid varit med programmet. Dålig lina till

Belgien, fördröjningen på fyra sekunder gör att den uppklädda smilfinken som ska ge belgarnas votes ger ett förvirrat intryck, och till sist, efter fasansfullt långa tomma, tysta sekunder kommer poängen med ”doooz poa” till närmsta grannland.

Det här gör ju att man tänker på hur man satt där som barn, i tv-soffan på 80-talet och 90-talet. Årets viktigaste tv-händelse. Nej, förresten, årets viktigaste händelse över huvud taget. Vi fick chips och dipp och Cola och vi hade gjort chokladbollar och pappa satt med protokollet och antecknade familjens betyg på de olika låtarna och han blev lika irriterad varje gång vi ändrade oss, för då blev det kladdigt i dokumentet.

Och nu är man alltså vuxen. Med egna barn. Och man bryr sig inte om Eurovision – egentligen. Men eftersom jag minns min barndoms Eurovisions så starkt så vill jag ge denna upplevelse vidare till min dotter. Jag vill ju att hon ska uppleva samma sak. Så vi köper dubbla påsar chips, dubbla dip. En stor cola. Vi gör chokladbollar. Jag slänger in en glass och en påse godis för att toppa min egen barndom. Jag har hand om protokollet, gör noggranna tabeller för att fylla i betygen. Vi kollar första låten. God stämning. Andra låten. Min dotter börjar flacka med blicken. Tredje låten. Charlie går in på sitt rum och kollar på ”Frost” på datorn. Hon syns inte till mer sen. Och där sitter jag och min fru kvar i soffan. Med chips och dipp och glass och godis.

”Den låten var ganska bra. Vad ger du för betyg?”

”Sjua.”

Två vuxna barn i soffan för­söker hålla humöret uppe.

Av: 

Alex Schulman

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Alex Schulman

Förskolebarn