Gamla böcker får dig att minnas vem du är

KOLUMNISTER

En bok är inte vem som helst. En bok kan vara som en vän - en vän som viskar sina hemligheter, sina mest ­undanskuffade hemligheter.

En bok kan också vara som en lärare, stöttepelare eller vägvisare. Någon som vet och förklarar, som muntrar upp och rättar till.

En bok kan vara som himlen. Någon som tar dig med till en plats, där du aldrig har varit, men som du ändå känner igen.

En bok kan vara språk. Ett språk som kan få dig att minnas vem du är. Och vad du ­varit med om.

Håller just nu på att ösa ner mina böcker i svarta plastsäckar. De har växt ut från väggarna, de har blivit för många, de har gjort sitt. Och eftersom ingen längre vill ha gamla böcker blir det soprummet direkt.
 

Och nu ligger de här i flera hundra och väntar på sitt öde. De ligger på golv, mattor och bord. De ligger i soffor, fåtöljer, fönsterkarmar och ska sorteras en sista gång. De ska sorteras i högarna: ­Kanske, Kasta eller Spara.

Vart är boken på väg? Ja, den sluttar något och det handlar om ny teknik, nya ­affärsmodeller och en ny spelplan. Digitaliseringen har sprängt bokpärmarna, men boken är ändå inte död. I september 2012 sålde till exempel Norstedts 3 500 ­e-böcker av storsäljaren ”Femtio nyanser av honom”. Den tryckta boken som släpptes två ­veckor ­senare såldes i över 100 000 ex på halva tiden. Mer än ­90 procent av försäljningen är tryckta böcker, resten är ljudböcker. 2011 stod ­E-böckerna för 0,5 procent av försäljningen. Men utmanarna står i kulisserna: ­e-böckerna, pod-utgivningen och - inte att förakta - ”utgivningen på eget förlag”.

Och branschen är i förändring: bokhandelskedjor går ihop, bokhandlarna tynar bort, näthandeln ökar, e-bok­en växer och de stora för­lagen satsar på allt färre titlar.
 

Ser mig om i röran: vad ska på soptippen?

Biografierna, uppslags­verken och de feministiska eldfacklorna från 70-talet? Historieböckerna? Farmors böcker: typ Stagnelius? Klassiker som August Strindberg, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Fredrika Bremer och Simone de Beauvoir? Uppslagsböckerna? Moa Martinson som en gång satte min läslust i brand? Min mammas alla Olle Hedberg? Och Bruce Chatwin, vem minns honom i dag?

Och här i spara-högen ligger än så länge bara två rariteter: Voltaires ”Candide” och mina två söners favorit: ”Pingvinen som aldrig frös”.

avMonica Gunne

ARTIKELN HANDLAR OM