Mejla

Staffan Heimerson

Hörni, greker – ”tyskjävlarna” förstår lidandet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

KOLUMNISTER

Detta är en vecka då Europa är som värst.

Grekland väljer i morgon sannolikt en peronist, en ny-Mussolini till regeringsbildare. Frankrike sänker pensionsåld­ern. Spanien lånar triljoner kronor för att klara skulder för de flygplatser de byggt på platser dit ingen vill flyga. I nästan alla EUs 27 länder har optimismen evaporerat. Åtta av tio britter vill hålla folkomröstning om sitt lands medlemskap i EU vilket ska tolkas som att de flesta vill ut. Och genom Sverige blåser en nyromantisk vind kring Lenins vålds­läror.

Klockan är en minut i midnatt.

Fy fan.

Då är det skönt att sätta ner fötterna här i Berlin. Sedan ett decennium – anfört av det internationella homosexuella avantgardet, följt av trendelit och konstnärer, bohemer och hipsters, människor med författardrömmar och utflipp­ad ungdom – är ju Berlin vår tids variant av Du Stadt meine Träume.

Men just nu är den tyska huvudstaden utskälld hela tiden. Vad menar kärringen Merkel med att vi alla bara ska strama åt och spara? Tyskjävlarna vet inte vad vi greker går igenom?

Gå igenom? Vara med om?

Jo. Tysken, om någon, vet.

En kollega till mig, Peter Millar, som var nyhetsbyrån Reuters man i Östberlin under de sista pissåren fram till att Muren revs 1989 och kommunismen kollapsade, gjorde några noteringar om sitt stamställe. Metzer Eck, ett kafé som också serverar Curry Wurst och några ”dagens” ligger i den stadsdel, Prenzlauer Berg, som är magneten för alla dem i Europa som vill vara ”där det händer” och säger att ”det spännande med Berlin är att det inte är färdigt”.

Kanske det. Men ställ förväntningarna lågt. Prenzlauser Berg är inte vad Rive Gauche i Paris var på femtiotalet. Heller inte vad Chelsea i London var på sextiotalet. Och inte vad Greenwich Village i New York var på sjuttiotalet. Sen blev jag för gammal för att ha koll på vilken storstad som blev hottast.

Berlin har för breda gator och väder som liknar Malmös. Nybyggnationen är för mycket marmor, glas och stål. En kines skulle klaga på feng shuin.

Men hyrorna är låga, det är grönt, staden har ljuvlig musik och trafiken flyter fram bättre än i någon annan storstad. (Jag fick en lapp med felparkeringsböter. Bötesumman var 5 Euro; det är ju ungefär vad t-banan i Stockholm kostar). Men maten serveras i huvudsak på Vietnamsyltor och kebabhak.

Die Ecke invigdes 1913. Det året var Berlin fortfarande ett kejsarvälde. Kaféet genomlevde sedan det första världskriget. Detta rullade vidare i den deprimerande Weimarrepubliken som ersattes av Hitlers våldsvälde och rullade vidare i andra världskriget och efter det kom seger­nationernas ockupation. I den del där Die Ecke är beläget togs nazismens tolvåriga stafettpinne över av kommunismens 43-åriga.

Som grekerna säger: ”Så hur ska tyskarna förstå vårt lidande.”

Ja, hur?

Det är lätt. Ty 23 år efter Murens fall – det som fick Sveriges riksstalinist att falla i tårar – är det i det gamla Östberlin slående – nej, inte hur allt förändrats till det bättre. Jo, naturligtvis har mycket förbättrats; målarfärg och nya fönsterramar gör underverk och det finns charmerande nybyggen bakom räddade fasader. Men det slående är ändå hur mycket som finns kvar av den gamla DDR-slummen, hur mycket som finns kvar att göra.

DDR lever kvar. På DDR-Museum på Museum Insel, nära de andra historiska museerna, är en stor attraktion, att museirestaurangen serverar ”en äkta DDR-måltid”. Det är också typiskt, att kultursidan i Der Tagesspiegel en dag i förra veckan hade två kulturartiklar. Den ena bar rubriken ”Die Källe der DDR”. Gamla regimoffer berättade om övergrepp som tvångsadoptioner. Den andra kulturartikeln handlade rutinmässigt om Hitler och hans Karft durch Freude.

Arma tyskar, Hitler blir dom heller inte kvitt.

Nog fattar tyskarna en del om lidande.

Men medlidandet med Grekland är begränsat, trots att Grekland inom några månader är en ”failed state”, Europas svar på Somalia.

Tyskarna vill inte se sin Bundeskanzler i grekiska teckningar framställas som en Hitler. De respekterar sin Mamma Merkel.

Dock vet tyskarna – eller borde veta – en sak till: hur man f å r hjälp. Just de här dagarna är det 65 år sedan som Amerikas dåvarande utrikesminister George C Marshall presenterade planen på hur Europas sönderbombade, krigsutmattade befolkning skulle hjälpas på fötter. Han gjorde det i ett anförande av bara tolv minuters längd i samband med en minnesfest för nyutexaminerade Harvardstudenter.

Marshallplanen!

Det är inte bara pengar av den kalibern som behövs för att rädda en rad av Europas länder (Sovjet och dess satelliter var välkomna att vara med men tackade nej). Det är mera den generösa andan som behövs.

Planen fungerade. Den kunde avvecklas redan 1951.

Jag fick en lapp med felparkeringsböter. Bötesumman var 5 Euro; det är ju ungefär vad T-banan i Stockholm kostar.

Jag bar mig illa åt

… när jag på Nationaldagen besökte Svaneholms slott i Skåne. Röda korset hade ett tält för information och insamlingsändamål. Jag sa: ”Finns det någon speciell bössa för pengar som går till RK-ordförandens 57 000-i-månaden-lön?” Fyr och flamma. ”Sånt sysslar vi inte med här. Det får stå för Stockholm.” Förlåt.

Jag läser just nu

… Dan Jönssons ”Ingenmansland”. Jag blev tänd på den därför att jag hörde författaren hederligt och humoristisk värja sig mot kulturredaktören i Gefle Dagblad (vilken oxymoron!). Hon tyckte, att Jönsson skildrat hennes Sandviken för negativt. Jönsson reser genom ”Sveriges baksida”, Bjuv och Säffle, Fredrika, Ånge, Grängesberg, etc.

Han sa, att han kommit till orterna ”naken”, utan research och förutfattade meningar. Jag tyckte att det lät som en Bill Bryson, som i ”Notes From a Small Island” varmt och humoristiskt skildrade Storbritannien på gott och ont. Men icke. Jönsson kommer med ryggsäcken full av vänsterlitteratur, som angriper ”marknaden”. Han är missunnsam till och med mot det hyggliga Ullared.

Landets ateister

… (jag är en av dem) skaffar sig genom Humanisterna fler och fler religiösa riter.

Den senaste: konfirmationsläger i Linköping och Höör helt utan koppling till religion.

Nästa steg: nattvard utan Jesu kropp och blod, dop utan vattenstänk samt korsfästning utan spikar.

Av: 

Staffan Heimerson

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Staffan Heimerson