Det doftade svagt av gödsel och lilja

KOLUMNISTER

En dag händer det, hon säger att hon ska klippa av sig håret. Det mäktiga håret, kraftigt siden mellan mina fingrar. Jag brukar stå i fönstret och se det vaja vid ryggslutet då hon hastar över gatan och små blixtar rött blinkar fram mörka vågor.

Nu ska det tuktas. En vass kniv ska skära i lockarna, strimla, tunna ut. Det måste bli tunt och platt. Ett blankt strip ska det bli, hon måste arbeta hårt med plattången.

Åh, det knyter sig i halsen.

Jag vet det mesta om kontroll över kvinnokroppar, sitter stenhårt i kulturer världen över.

Jag har predikat för henne om kinesiska liljefötter och stympade underliv.

Jag har sagt: vet du att även i den här delen av världen kunde bara småflickor ha utsläppt hår, och på sin bröllopsdag, som tecken på sin oskuld. Sedan skulle håret knytas upp, gömmas under en sjal.

Jag har berättat: du ska veta att det förekom att håret rakades av på svenska gifta kvinnor. Att gravida kvinnor straffades för att de hade visat sig med ut­slaget hår fast de bevisligen inte kunde vara jungfrur.

Jag har diskuterat blekta stjärthål, rakade underliv, jag har hållit upp en högklackad sko och bett dem begrunda tanken bakom att en kvinna ska vingla fram med små bräckliga steg.

Jag har uttryckt stolthet över att en kvinna i detta land utan risk kan ha byxor, shorts, urringat, bära tuppkam eller dreadlocks.

Det är sådant jag tycker, skriver artiklar om.

Men detta hår, som doftade svagt av gödsel och lilja.

Håret som fyllde min famn, medan jag fortfarande fick fläta det till två tjocka blanka rep. Att lyfta det i händerna var som att grabba tag i en höstack, luftigt och tungt på samma gång. Alla jävla långa timmar jag luskammade det medan vi båda grät.

Jag kan spara en lock av det underbara håret. Men vad ska jag ha den till?

Jag intervjuade en gång en kvinna som förvarade sin mördade systers hår i en kartong under sängen. Hon gav bort det sedan, för att hon som hon sa ”inte behövde det längre”.

Nu osar det sött och bränt från plattången hemma.

Brummar från min egen spolformade hårtork där jag rullar upp mina små testar, tvingar fram volym och rör­else. Det är hon som gör det hon måste, och jag som ska göra färdigt.

Det är jag som ska släppa kontroll­en.

ARTIKELN HANDLAR OM