Det är naturens och gudarnas kraft som rår - inte människan

KOLUMNISTER

Fyra gånger om dagen offrar kvinnorna på Bali gåvor till havet. Bananblad som vikts till en liten skål och i vilken man lagt lotusblommor, lite ris och annat vackert placeras helt sonika på sanden, medan en tänd rökelsesticka sveps över offergåvan. Kanske säger de en tyst bön. Ett sätt att blidka havet, att visa sin respekt för dess kraft. Men ritualen med offergåvor är inte begränsad till havet. I Bali offrar man ständigt och hela tiden, i restaurangen placerar servitrisen en offergåva på kassaregistret och en vid ingången och på gatan får man försiktigt balansera mellan de offergåvor som placerats utanför affärer, hem, bilverkstäder.

Det finns goda andar och det finns onda. På Bali vet man detta och har inrättat sitt liv därefter.

Man visar sin respekt för naturens och gudarnas krafter. Man vet - till skillnad från oss - att de är dessa och inte människan som rår.

Jag är nyligen återkommen från denna paradisö, där livet fortgår som om inget hänt, trots att Bali ligger i Indonesien, den nation som drabbats värst av katastrofen. Det är genom min dotters far som ringer mitt på natten och undrar om vi mår bra, som jag får reda på att något alls har hänt. De följande dagarna följer jag nyheterna genom att i hotellets "Office Center" läsa Aftonbladets nätupplaga. På hotellet, på gatan finns inget som meddelar, påminner eller skvallrar om att en stor katastrof drabbat dessa människor. Sedan oroliga och undrande hotellgäster belägrat hotelledningen med frågor sätts en liten insamlingsbössa för offren upp i receptionen. Annars ingenting.

Den festliga och minutiöst planerade nyårsfestligheten genomförs utan något tecken på sorg eller deltagande.

Bali drabbades häromåret av en stor terrorattack och lider ännu svårt av de traumatiska och ekonomiska effekterna av denna. Turisterna har inte återkommit i full styrka sedan dess och nya terrorvarningar utfärdas med jämna mellanrum, den senaste just inför denna julhelg, då bland annat den australiensiska staten avrått sina medborgare att åka till Bali.

Kanske har de nog med bekymmer, kan inte ta in mer? Kanske visar de upp en front av normalitet för turisterna. Kanske har denna lilla hinduiska minoritet på tre miljoner människor svårt att identifiera sig med den muslimska majoriteten i denna den mest folkrika muslimska nationen i världen? Kanske visar de sin sorg och oro på ett sätt som jag, en västerlänning, inte kan urskilja och uppfatta?

Sist jag besökte Bali bodde jag i ett ashram, ett boende för meditation och retreat, umgicks med lokalbefolkningen och gjorde en djupdykning i den rituella balinesiska livsordningen. Denna gång åker jag med tonårsdottern och bor på fint hotell. Skillnaden är drastisk.

Så fort jag och min långbenta dotter lämnar hotellet flockar sig kortväxta balinesiska män omkring oss och erbjuder "transport, Madam, transport". Ägarna av de små stallen som säljer saronger och träsniderier - som endast har en avlägsen likhet med den utsökta träsniderikonst som balineserna en gång behärskade - tillsammans med tygmålningar, batik, stenskulpturer, måleri, ropar efter oss "sarong, Madam, good price, for you and beautiful daughter" och "Massage Madame, good price".

Dottern blir illa berörd och jag har ett sjå att förklara dessa människors livsvillkor och att vi för dem är vandrande dollarsedlar och att vi måste visa förståelse - men efter en vecka är jag lika irriterad och aggressiv som hon är.

Mest irriterad är jag på mig själv. Att jag fallit i denna turistfälla. Jag står inte ut med att vara "Madame", jag står inte ut med min delaktighet i detta hotellkomplex som tynger ned sandstranden med väldiga kvantiteter mat, ständiga sötvattensduschar, obehärskad konsumtion.

Jag skulle vilja förena mig med kvinnorna och offra lotusblommor till det oberäkneliga havet. Men det vore förstås ett tecken på intrång, bristande respekt. Och jag vet ju inte vilka böner de ber. Fast jag inbillar mig att katastrofen visat att vi alla har samma Gud.

Anita Goldman